Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att rättrådighetens paradis just ligger i
Dalarne. De sista sidorna konfliktlösning,
där allt så finurligt ställes till rätta, alla
misstag godtgöras och solen skiner utan
moln på granna och glada allmogefärger,
få en viss likhet med det symboliska
kafferepet i epilogen af ett bekant
Björnsondrama.
Som folklifsskildring har man väl också
att betrakta den fyndiga »Silfvergrufvan»,
en anekdot från Gustaf III:s historiska
besök i Dalarne. Det förefaller mig att den,
som någon gång i framtiden på allvar ville
göra en stilistisk undersökning af de
specifika egendomligheterna i Selma Lagerlöfs
stil och hennes sätt att berätta, här i denna
dialog mellan kungen och den fattige
sockenprästen skulle finna ett typiskt prof på den
art hon ofta använder för att nå sin
åsyftade effekt. Berättelsen rör sig långsamt
framåt, replik följer replik i ett retarderadt
och en smula trögt tempo. Man sitter och
undrar hvart det till slut kommer att bära
hän — så klarnar allt och når en naturlig
afslutning, och nästan utan att man själf
märkt hur det skett har man de talande
eller handlande framför sig i osvikligt säkert
uppdragna konturer och till på köpet en
liten predikan öfver något väl inte så
särdeles djupsinnigt ämne — djupsinne har
nu sällan varit Selma Lagerlöfs sak —
men ett allmänmänskligt och känsligt
upp-fattadt. Eör detta diskreta och
tillbakadragna sätt att föra fram sina meningar
förlåter man förf. gärna den smula banalitet,
som mer än en gång stannar kvar som
kontentan af hennes skildring. Man glädes
åt hennes utvecklingskonsts följdriktighet
och det målmedvetna disponerandet af dess
element, som nästan på ingen enda punkt
äro behäftade med hvarje mera
komplicerad prosakompositions mest svårbekämpade
skötesynd, bristande afvägning och
osäkerhet i sina elements placering.
Jag tror dock, att de flesta af läsarna bland
alla bokens sagor främst och helst skola
minnas inledningen, »Sagan om en saga», de
autobiografiska anteckningarna om Gösta
Berlings tillblifvelse, som en gång lästes i
»När vi började». Det är berättelsen om
ett stort diktverks födslovåndor under ett
kallt och ogästvänligt luftstrecks himmel,
dess bittra kamp för sitt lif under ett kallt
och ogästvänligt tidskedes tyranniska
lagtvång. Som ett värnlöst barn ensam på
vandring genom röfvar- och vargaskogar
gick där en stor konstnärstanke på alla sidor
hotad mellan förhållandenas och de blinda
tillfälligheternas farligheter, hur nära att
aldrig nå fram till sitt mål, hur nära att
kväfvas och bli strypt af omedveten ondska
och en undangömd tillvaros trånga
omständigheter. Jag vet knappt hvad det
skulle betyda om Gösta Berling aldrig
blifvit skrifven. Den stora och glada
revolten för 20 år sedan, det nödvändiga
ögonblicket, då dikten besinnade sig på sig
själf och på allt det, som till sitt väsen var
hvarje diktnings lömskaste och försåtligaste
.fiende, den hade ju ändå kommit, ty den
måste komma, men hur mycket af dess
doft skulle inte utan den vara borta, hur
många af de vackraste rosorna kring
stången af dess triumibanér! I sanning vore
det tillbörligt, som Oscar Levertin
föreslagit, att vår hufvudstads fullmäktige läte
fästa en minnestafla med gyllne inskrift
på ett af husen på densamma trista
Malm-skillnadsgata, där en gång mellan
Hamn-gatsbacken och brandstationen Gösta
Berlings idé blef verklighet i sitt oafvisliga
kraf att uttryckas och marken i ett
plötsligt under af mystiskt rus började häfva och
sänka sig inför ögonen af henne, som den
idén utvalt att blifva sin förkunnare —
det är minsann icke alla af Stockholms
grå gator som bäfvat och gungat för det
stora geniets underjordiska vulkaneld och
hvilkas stela linjer sviktat under fotterna
af undrets genius Phantasos, trampande
med en guds väldighet och en eldflammas
förtärande våldsamhet på en höstvåt
trottoars sjunkande och sönderspringande stenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
