- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
411

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DÖDEN

ID den lilla staden hade den
knaggliga bibanan sin
ändstation, och där var världens
ända. Så tänkte främlingen
resande, men för infödingens
medvetande, koncentreradt på sig själf
under tvånget af alla andras glömska
och de stora stråkvägarnas likgiltighet,
kom den i alla fall af sig själf att blifva
medelpunkten med alla världens
metropoler försvinnande långt ute på
periferin.

Det kunde väl hända att en och
annan gång äregiriga tankar väcktes i
själarna om ett lösslitande ur isoleringen,
en expansion i stor stil ut öfver
gärdena och skogsbackarna rundt omkring med
ty åtföljande välsignelser från ofvan af
fabriker och bönhus, kanske rent af
rege-mentskaserner. Så hade man väl
fantiserat den gång den första fläkten af
världen på andra sidan grannsocknen
kom med järnvägsinvigningen och slog
sig som ett rus på de öfverhettade
hjärnorna. Stationshuset placerades
triumferande midt på en åker en half kilometer
utanför den gamla afdankade
tullbommens lutande stolpar, men
välsignelsen, man väntat sig så mycket af,
dröjde med att infinna sig: raden af
fyrkantiga villor med sina fasader täckta af
gipskrusiduller och målade sentenser, som
kantade den leriga landsvägen ut till
stationen — officiellt kallad Bangårdsgatan
— ville aldrig växa ut till de prydligt
regelrätta kvarterkvadrater, man drömt
om, och af fabrikerna blef intet mera än

en mekanisk verkstad, där man lappade
trasiga jordbruksredskap och velocipeder.
Från de stora förhoppningarnas
klang-och jubeldagar hade man som ett
svår-modigt minne egentligen bara kvar
plåtskylten med »Stadshotell» i förgyllda
bokstäfver ofvanför inkörsporten till det
ombyggda gästgifveriet, där
torgdagarnas stadsbesökande bondgubbar alldeles
som förut drucko sin förmiddagstoddy
vid kaféets marmorbord af gjutjärn och
de tio resanderummen voro numrerade
från 20 till 30.

Men på andra sidan denna de för
länge sedan afdunstade fantasiernas stad
låg den gamla staden, den som man
kunde minnas just så som den ännu stod
från den tid man satt på bänkarna i
katedralskolans stora, låga rum och där
man sett far och mor blifva gamla och
till sist bäras bort för att ostördt få
blunda riktigt godt och länge under
kyrkogårdens lindar och dignande hängaskar.
Där lågo husen sida vid sida, små röda
trähus med gröna eller hvita luckor, tätt,
tätt lågo de med små krokiga gränder
emellan, som ofta voro gröna af tunt
gräs och ofta tappade bort sig på någon
moränglättad gråstenshäll, som naken
buktade fram i dagen. De voro alla så
gamla, de små röda husen, med trappor
och trösklar nötta af generationers steg,
vördnadsvärda, lågmälta minnen om verk
och hvila och för länge sedan förgätna
människoöden. Bakom trädgårdsstaket och
gårdsplank lefde här idyllen sitt
omedvetna lif. Efter väggarna skockade sig

som kom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:50:18 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0452.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free