- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
413

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

där ensamma lade den ena ibland sin
hand emellan den andres händer som till
en hälsning eller ett tack, och båda fingo
en dimmig och underbart lysande glans
i de matta ögonens pupiller.

De voro också gamla mest,
människorna som bodde där i staden; få voro
de unga där, de voro borta och ute,
långt hän i världen ofta, och många voro
inte de, som hittade vägarna tillbaka
igen. Gatorna voro så tysta och ensliga,
hönsen vippade ut och in genom
gårdsportarna, obekymrade för vagnar och
häst-hofvar, och på fönsterbrädet framför en
igenbommad lucka i en uthusvägg låg
här och där en katta och sof sin
middagslur. Men solskenet smekte så vänligt
öfver allt det gamla timrets svartnande
mönja, så varmt och mättadt tycktes
ingenting i världen kunna lysa som dess
röda vackra ton, då sommarljuset löpte
öfver den, och i fönstren skeno
gardinkappornas stärkta musslin i kapp med
storblommiga pelargonier och kaktus,
gul-stänkta af de hängande ståndarnas
frömjöl, hvilka tryckte sig mot rutorna,
närda i yppig frodighet af kammarluftens
stillastående värme. Och bakom dem
skymtade man ibland konturerna af
någon böjd och smal gestalt, någon
gammal gumma som med långsamma
rörelser ’kom med vattenkannan till sina lökar,
ibland försiktigt lyftande på
groknoppar-nas omstjälpta pappersstrutar för att se
hur långt det kommit därinunder, eller
ansande sin stora mörkgröna
myrtenbus-ke, som aldrig blifvit skuren till krona.

Sådan var den lilla staden, och
förstod man bara sig på det, fanns där nog
en hel del att se på och lära sig hålla
af. Men bland människorna, som
bodde där, var det dock en, hvilken inte
sett mycket af detta ens, och det var
den ofärdiga Helga, som var dotter till
postmästaren och sedan födelsen lam i
benen.

Då hon ännu var liten, brukade
fadern någon gång taga henne på armen
och vandra med henne genom
gatorna eller ända ut i hagarna på andra
sidan tullen, hvarifrån hon kom tillbaka
med båda händerna fulla af blåröda
midsommarblomster eller styfstj älkade
prästkragar, men nu, sedan hon blifvit äldre
och för tung att bära, satt hon hela
dagarna i en stor stol vid fönstret, och
ofta måste hon ligga i sin säng, då
värken i ryggen blef för svår; af hvad hon
som liten sett mindes hon ej mycket,
det var så länge sedan, och nu var hon
sexton år.

Så blef för henne världen det lilla
hon kunde se från sitt fönster, och det
större, hon som andra sjuka barn
fantiserade samman för att fylla alla
luckorna mellan de spridda detaljerna.
Postmästarens gård — inte fullt lik de andra
gårdarna i staden, ett gammalt gult hus
méd hvita träpilastrar på ytterväggarna,
en gyllene Fenix i brandstodsplåten
öfver porten, rummen med tapeter i ett
blekt rosenguirland-mönster och i hörnen
gula och gröna kakelungar på järnfötter
— låg i sluttningen af skolbacken, och
därifrån kunde man se öfver alla de låga
tegeltaken ända bort till kvarnen, som
låg öfverst på kullen midt emot kyrkan,
och bakom allt detta slutligen till och
med en flik af sjöns blåa fjärdar. Där
låg allt som var af det utanför henne,
men som man till sist så lär sig känna
ett ansikte, man länge förtroligt sett på,
att dragen ingenting längre hafva
obekant för en och dock alltid förbli nya och
märkvärdiga, förstod hon att läsa ut
alltid skiftande öden, årstidernas växlingar
och tidens saga, i dessa fattiga stycken
af världen, som hennes synkrets fångade.
Där var först våren, den uppsvenska
osäkra och dröjande våren: hon tyckte
sig nästan kunna se hur vattnet steg gult
upp långt därborta under iskanten längs

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0454.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free