Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stränderna och vintervägarnas svarta band
öfver sjön allt djupare sjönko ned i den
mörka, regnblötta ytan, medan sparfvarna
allt gällare skreko i de risiga buskarna
och trädgårdslanden sköto våta upp
genom snön som öar, höjande sig för
underjordiska krafters tryck, kring
päronträdens silfvergrå stammar. Så började
krusbärsbuskarna grönska med allt sitt
ljusa gröna, krokusen sköt fram i
rabatterna, och sist sprang den riktiga våren
på en enda natt fram ur alla häckar och
dungar med båda händerna fulla af
gull-vifvor och liljekonvaljer. Kortare och
hvitare blefvo nätterna, nu ångade
sommaren i den soldisiga atmosfären, där
molnen lågo stackade och höga och
gömmande på åska, och på fjärden såg hon
hvita ångbåtar och långsamma höskutor
gå och komma och blifva borta igen
med alla hennes undrande fantasier
resande med lasten. Augustis nätter
mörknade kring trädkronorna, det kom åter
ljus i fönstren, men röd och stor steg
månen öfver hustaken, och för hvar kväll
kunde hon räkna allt fler och fler af
stjärnorna, som icke synts i juli. Ljum
och vindlös hvilade luften, där gingo
veckor utan ett moln öfver horisonten,
utsikterna blefvo så beslöjade och blå, nu
började svalorna att flytta, det hördes
inga pip mer från lernästena under
takfoten. Och en dag låg plötsligt
sommaren död, det kom en kall vind från
norr och fuktig dimma, löfven
skrump-nade och föllo af, och tungt, tungt
började regnet gråta mot rutorna med
vind-drifna stora droppar. Det var så [-underliga-] {+un-
derliga+} och vemodiga månader, hela nät-
ter kunde hon ligga vaken och höra på
vinden, som vred sig kring skorstenarna
och ville ned i spjället, medan borta
från kvarnen, där arbetet ännu höll
stenarna i gång, dånet af de stora
vingarna på afstånd ljöd genom tystnaden
som ett skrämmande mummel och tak-
droppet mot fönsterblecket långsamt och
entonigt mätte tiden som ett vattenurs
fall timmarna i en gammal grubblares
cell. Tills en morgon det var som hade
åter alla trädgårdarnas fruktträd plötsligt
slagit ut, sedan gårdagens kväll bara, och
alla grenar och kvistar blommat i vårens
hvita kläder, hvit och tät stod luften
af snö, genom hvilken domkyrkotornets
massa steg suddig upp, och i häckarna
mellan hagtornets trollspölätta
kristallspiror lågo redan svällande anhopningar som
små mjuka och duniga fågelbon.
Så blefvo de upplefvelser, som satte
sina märken i den ofärdiga Helgas stilla
lif, årets egna, och dess ödesbestämda
gång från vår till vinter lärde henne, utan
att hon själf visste hvad som verkat det,
att på ett alldeles egendomligt sätt
förstå så mycket af innebörden af dess
rullning efter sin ekliptika och af allt som
är ödesbestämdt lif, också hennes eget.
Knoppningen och förvissnandet blefvo
henne snart förtrogna, tändandet och
slocknandet. Och hon visste ju att hon
själf var ett ljus, som skulle slockna, och
att hon skulle dö snart.
Hon kunde icke minnas att man
någonsin gjort detta hemligt för henne, när
man först sagt henne det kom hon väl
icke ihåg, kanske var det något som af
sig själf vuxit till visshet hos henne,
detta att hon snart skulle dö; men doktorn,
som ibland besökte henne, hade hon
också hört säga det åt hennes föräldrar en
gång, då de trodde hon sof, och att hon
aldrig skulle orka hinna öfver
mognings-åren, då jungfruns plantlika lif blir
kvinnans heta och starka. Snart —. Några
år bara. Hon kände det ju själf. De
sista åren hade varit så svåra, värken
därnere i ryggen kom oftare och
skarpare. Hon låg mest i sin säng nu mer,
och där hon helt stilla hvilade med det
lilla bleka, barnsliga ansiktet på örngåttet
redan tärdt och fåradt som en gam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
