Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ostördt i lugnet i den lilla provinsstaden
för sista gången få durka igenom sina
böcker. Mycken tid hade han inte just
öfrig för Helga denna gång, men han
glömde inte bort henne, och hur det föll
sig fann han sig ofta sittande bredvid
hennes säng och pratade och berättade
om allt under solen. Hon hörde på med
stora ögon och ett litet vackert leende
på de smala läpparna, och när han inte
kunde hitta på något mer började hon
ofta att själf tala och berätta för honom
om sig och sitt. Och ibland var det
också om döden.
»Då jag är död, Lasse», kunde hon
då säga, och utan en darrning på rösten
eller en skälfning i händerna, som lågo
så trötta på täcket, »då j ag är död, Lasse,
så skall du taga blommor och plantera
dem på min graf, några som lukta
riktigt starkt och godt och stå länge. Och
då skall jag, som de begraft, vara i
blommorna och språka med dig. Och i
luften skall jag vara, och i träden, också
i den hvita sanden kanske, som man skall
göra en liten gång af upp till där jag
ligger och som du kan gå fram till mig
på. Du skulle kunna taga min
rosenbuske, Lasse, den där i fönstret, och
plantera den. Då skall jag vara rosorna
och dofta för dig. Jag skall vara
mycket hos dig, och hos pappa och mamma
och allesammans, jag skall titta på er
genom fönstret, och då du hör
någonting som pickar på rutan och tror att
det är en liten fågel, då skall du förstå
att det är jag och vara glad åt att jag
tänker på dig. Ja, jag kommer alltid
att tänka på dig — och på pappa och
mamma och allesammans med förresten.»
»Ja, jag kommer att bli mycket glad»,
svarade han då, och hans röst tog
samma naiva och uppriktiga tonfall som
hennes, »jag förstår mycket väl att du
alltid kommer att tänka på oss och är
tillsammans med oss.»
Hon nickade stilla och bekräftande
— så som hon ofta gjorde i stället för
ett svar — och samtalet gled in på
något annat.
En dag på förvåren kom han in till
henne, och då han hälsade såg hon hur
uttrycket i hans ansikte var en
blandning af munter tillfredsställelse, som
knappast kunde hålla skrattet tillbaka, och
hemlighetsfull viktighet. Han drog sin
stol fram till sängen. Hon undrade tyst
hvarför han var så glad.
»Jag skall berätta dig någonting,
Helga», började han till sist, »— vet
du, jag skall resa bort, ja bara på några
dagar.»
»Hvart skall du resaf» frågade hon.
»Ja, det kan du aldrig gissa. Jag
skall resa» — och nu bröt det
tillbaka-hållna, strålande leendet fram — »till
min fästmö.»
Helga svarade ingenting först. Hon
lutade sig tillbaka mot kuddarna och såg
rakt framför sig.
»Jaså, är du förlofvad», kom det till
sist litet långsamt och nästan förströdt.
»Det visste jag inte om. Hvad heter
hon f»
Och Lasse fick berätta hvad hon hette
och hvar hon bodde och hur det hela
gått till och att det hade skett alldeles
nyss och bara hon och morbror och
moster visste om det. Hon hörde på, med
ett uttryck af likgiltighet ibland, som kom
honom att tro att det tröttade henne;
han bröt af, men då frågade hon honom
om mera, så att han bara hade att
fortsätta tills hon visste allt.
När han slutat låg hon tyst en stund.
Till slut såg hon på honom med en lång
blick.
»Då skall du gifta dig också», sade
hon med ett barnsligt eftersinnande
tonfall, »jaha — och så skall du flytta ifrån
oss. Säg, Lasse, när ska ni gifta er?»
»Ah, kära du» svarade Lasse med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
