Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blåa luften, och de båda skulle mötas
där och bli ett som de alltid varit.
Då hon låg och tänkte så, hörde hon
med ens genom den halföppna dörren,
att någon var i rummet utanför. Hon
hade inte hört att någon kommit in och
lyssnade efter hvem det var. Det var
mest alldeles tyst, och hördes blott då
och då som någonting som andades tungt.
Men så, plötsligt — någonting som skar
som en lång, hvass knif tvärs igenom
hennes hjärta — en snyftning, ett kväfdt
skakande utbrott från platsen vid
fönstret, den tomma stolen, där modern
brukat sitta förr — och åter en,
våldsammare, hejdlösare, brytande in
öfver alla ett hjärtas dammar som en
flodvåg från hafvet.
»Pappa . . .!»
Det kom som ett rop i ångest ur
hennes plötsligt sammansnörda strupe.
Hon lyfte sig på armbågarna i sängen,
och ögonen stirrade i vidöppen skräck.
»Pappa . . .!»
Det rörde sig någon inne i det
andra rummet. Dörren sköts upp. I
öppningen stod fadern och såg på henne.
Hon hade inte sett honom sedan de
dagar, döden blåst öfver huset. Hon
hade undrat däröfver, men icke vågat
fråga. Nu kände hon inte igen honom.
Det gamla förhårdnade ansiktet med
sitt trubbade hvita sjömansskägg och
buttra karskhet var förvandladt, slappadt
af vaka, fåradt af tårar och med alla
linjer ingräfda som skurna med knif i
huden.
Han stannade på tröskeln, frågade:
»Ropade du? Ville du något?»
Det kom en plötslig förvirring öfver
henne. Hon visste inte hvad hon ville
säga. »Pappa — gråter du pappa?» kom
det osäkert och med skygg lågmäldhet.
Han svarade ingenting. Han sjönk
bara ned på en stol vid dörren och
gömde ansiktet bakom händerna. Hon hör-
de det ej, men såg af den breda
ryggens skakning, att han grät förtvifladt.
Det blef en stund alldeles tyst. Med
samma vidöppna ögon som nyss och
resande sig i sängen såg hon med
förskräckt undran mot honom. Till sist
bröt det fram, osäkert också nu, nästan
som mot hennes vilja.
»Pappa — säg, kommer du att gråta
lika mycket, då j ag är död . . . ?»
»Barn lilla, barn lilla!» Det var en
röst, sönderbruten af tårar, som svarade.
Han kunde inte säga något mer. Han
reste sig upp och gick ut ur rummet.
Det var kväll, och skymningen föll allt
tätare på. I ett träd därute skrek en
uggla, dödsfågeln hälsade sorgehusens
liklakan och hackade granris. Myggen
surrade under taket.
Något likt ett kallt vinddrag, isadt
af kyla och skräck, flöt plötsligt emot
och öfver henne — förintelsens egen
kyla och skräck, som för första gången
kramade sin klo kring hennes hjärta och
kom blodet att ett ögonblick stanna i
pulsarna. Hvad var detta — denna
maktlösa, sönderslitna gråt? Döden —.
Med ens stod detta ord för henne, som
en skål till randen bräddad med nya,
underligt jäsande viner, en bryggd af
ångest och undran, som grumlade
stillheten kring henne och som en storm ref
upp hvad hon icke anade sofvande i
dess djup. Hvad hade skett i detta hus,
att allt detta tunga och mörka på detta
sätt fallit öfver det? Hvad hade händt?
— en människa hade sjunkit tillbaka ur
de andras ring, glidit undan som en
skugga — och hon själf, hon skulle
snart följa efter — bli en skugga, bli
vind och vatten . . .
Och denna människa, som nu var
borta, hon hade lefvat, så många och
långsamt flytande år hade hon lefvat —
och nu grät man öfver henne, för
hennes skull. Hvad var då lifvet, att dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
