Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifvet, bröt ångestgråten fram genom
hennes strupe hennes första heta,
under lifvets tyngd och dunkelhet
frampressade tårar. —
Några dörrar öppnades. Det var
någon som kom. I rummet utanför flöt
ljusskenet in från en ännu brinnande
arbetslampa. Det var Lasse.
Förvirrad, utan att fatta, nalkades han
och kom in i kammaren. Då fick han
se henne: »Åh, Helga — är det du?
Helga — men hvad är det här — hvad
vill du — hur kom du hit?»
Hon svarade icke, lika våldsamt som
förr flöto tårarna öfver likbäddens täcke.
Men då han höjde sig ned öfver henne
och hon kände hans armar beröra sig,
slog hon sina kring hans hals och lutade
sig snyftande emot honom.
»Helga — hör du, du får inte vara
här!» Och då hon fortfarande icke
svarade, lyfte han henne upp, hon lydde utan
motstånd, och medan hon vätte hans
kinder och hals med sin gråt bar han
sin lätta börda därifrån och lade henne
till sist varsamt ned i hennes tomma
säng.
Hon blef stillare, då hon kände dess
mjukhet och de hvita lakanens svalka
kring sin kropp, men långa, skärande
snyftningar skakade ännu bröstet, och
händerna höll hon hela tiden liksom i
kramp, som i en strid på lif och död för
egen räddning, hårdt knäppta kring den
andres hals.
Han satt på sängkanten och smekte
henne öfver axlarna. »Helga — Helga
då — hvad är det? Hvarför gråter du
så?»
Fortfarande kom det intet svar.
»Var det någonting som skrämde dig
— säg? Ar det öfver mamma du gråter?
Säg Helga — nog kunde kusin Lasse
få veta det, så kanske han kunde hitta
på någon råd.»
Han talade med denna den äldres
kelande och inställsamma röst, han förr
i världen* då hon var en liten, liten en,
brukade använda mot henne. Men hon
stödde bara hufvudet mot hans arm och
teg. Hon bet sig i underläppen som
för att tränga tillbaka ett nytt utbrott
af tårar — då oförmedladt, med samma
nästan hysteriska våldsamhet, gråten
kvällde upp igen och kom hela hennes lilla
magra kropp att skälfva som i
feber-frossa.
»Äh Lasse, Lasse», bröt det fram,
»— åh, jag är så rädd att dö, så
förfärligt rädd! Lasse, hjälp mig Lasse! Jag
är så rädd att bli så där kall och
orörlig, så där som mamma — de ska lägga
ett lock öfver mig och gräfva igen
jorden öfver mig, och jag skall bli jord, och
jag skall aldrig få lefva mer — åh, jag
är så rädd, så rädd för att dö!»
Han hade icke väntat sig detta, det
kom så underligt häftigt, han hade
aldrig hos henne anat möjligheten till
något sådant som detta. Han fann intet
svar, han satt bara och fortfor att smeka
henne, medan orden på nytt rusade fram
öfver hennes läppar.
»Det var så bra förr — så godt och
bra allting. Jag var inte rädd att dö
—- inte alls. Men så — när jag såg
hur man är då man är död — och så
hur det är att ha lefvat . . . Lasse, jag
vill lefva, jag vill, jag vill känna hur det
är att lefva . . .
Lasse, du lefver, och du ska lefva, och
du . . . Lasse, hör du, hör du, Lasse, du
får aldrig hålla af någon annan flicka än
mig — hör du det, du får inte, jag kan
inte bära det annars — jag förstod det
inte förr, men nu gör jag det ...»
Han kände hur hon våndades mellan
hans armar. Förtvifladt, som vred hon
dem, knöto sig hennes händer allt fastare i
hvarandra, det var en sjunkandes kamp
med den bristande plankan. Han
darrade själf, det blef så underligt blindt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
