Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Vilse på fjällen. Af Emil Stumpp. Med 5 teckningar af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONDHUSTRU I BÖTNAN (JÄMTLAND).
kan har stannat. Måste jag
verkligen härifrån? — Det är
så trefligt här! Hvem vet...
Hungern drifver mig bort.
Jag måste fram till människor.
Jag förlorar all kraft annars.
Idel solsken! — Lysande
och lätt täcker den nyfallna
snön, utjämnande alla hårda
linjer; allt buller kväfves. Tyst
och allvarligt böja granarna
sina toppar, sänka sina grenar.
1 högtidlig stämning bidar
skogen. Intet ljud —
helgdagsfrid...
Tiden ilar. Framåt! —
Vreda på fredsstöraren skaka
träden på hufvudet, och deras
grenar fälla sin snölast öfver
mig, hvar jag går fram.
Snödammet blixtrar i solen. —
Solen försvinner och med
henne den högtidliga
stämningen. Grå och hvardaglig är
skogen, vägen blir lång och
tröstlös. Ingen människa, ingen
mänsklig bostad, — ödemark så långt blicken
når, så ensligt —.
Det snöar, och snön piskar mitt
ansikte. Tidigt kommer skymningen.
Har det varit förgäfves äfven i dag?
Omedvetet leta mina ögon efter ett
skyddadt ställe, där jag kan
tillbringa natten. Men jag stannar inte, nästan
mekaniskt släpar jag min kropp vidare.
Ibland vaknar jag ur min dvala och
försöker påskynda mina steg, men —
stelnade lemmar och afbrutna skidor —
bara ett kort stycke. Hopplöshet tar
öfverhand igen. — — Snart är det ute.
Jag spritter till. Där — en rak linje
i snön — det kan bara härröra från
människor, ett skidspår! — Gammalt
redan, dock, särskildt mellan träden,
lätt att känna igen.
En väg! — Färska slädspår. Nu
får det bli mörkt, det kan i alla fall
inte vara så långt.
Natt. Ännu inte framme ? — Jag
börjar tvifla, men så känner jag
hoppet inom mig, och den glada
vissheten, den fasta tron fylla mitt hjärta
och komma det att svälla.
Röster! — Jag rycker till och
stannar. Fortsätter åter ett stycke. Se där
en fäbovall — En hästsko klingar
mot en sten, rök stiger upp ur
skorstenen. — Viljelös knäpper jag mina
händer, min blick höjer sig. — Jag är
räddad!
Jag stiger in. Varm luft slår emot
mig. Oroligt fladdra brasans lågor,
dagrar och skuggor jaga hvarandra på
stugans väggar ooh leka på ett mänskligt
ansikte bredvid den öppna spisen. Med
ett frågande uttryck vänder det sig mot
mig, jag talar om hvad jag upplefvat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
