- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
430

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Vilse på fjällen. Af Emil Stumpp. Med 5 teckningar af författaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Rummet fylles. Präktiga karlar,
dessa timmerhuggare, kärfva och
ordknappa. Deras odelade beundran
erfar jag med stolthet. Ingen ville ha
varit med om detta »P’y fan!» och de
spotta eftertryckligt.

*



Alla sofva. Jag kan inte.
Intrycken äro för färska, ha varit för
mäktiga, spänningen sitter kvar i kroppen.
Dock blir mig natten inte lång. Elden
slocknar, men glöden är tillräcklig för
att visa. mig, att jag fortfar,ande är
bland människor, att det inte är en
dröm. Och varma känslor
genomströmma mig. — —

Det ljusnar. Man går upp och
kokar kaffe. En kommer fram med en
kopp till min säng. »Kaffe på sängen
till och med?» — »Just så», svajrar
han. Jag kan knappast fatta, i går —

Några dagar senare. Jag har varit
uppe hos lapparna och fått ny,a skidor.
Tänker nu åka söderut genom
Härjedalen till Dalarne. Säkrast är vägen
öfver Klöfsjö till Vemdalen, men den
är tre mil längre än gent öfver
fjällen, och det lär inte vara så farligt
heller. Jag känner mig pigg och kry.
Skafsår och frusna fingrar äro de enda
märkena efter min irrfärd.

Brant uppför! Vägen är inte
alltid att hitta rätt på. Man brukar så
sällan köra här.

Ju mindre och glesare skog, desto
vidare blir utsikten.

På toppen! — Skog så långt jag
ser. Tätast nere i dalgångarna. Likt
otaliga truppmassor, som söka sprida

sig, ta hela landet i besittning, storma
upp mot bergen. Deras stormlopp bär
dem högt upp, men de bli mindre och
mindre. Den kalla vinden drifver dem
tillbaka, den stenhårda, frusna marken
rullar väldiga klippor mot dem —
fjällen skola segra, oberörda äro deras
huf-vuden, och deras hjässor skina långt
bort i evinnerlig snö–––––

Jag har stannat för länge. Det
börjar skymma. Då jag kommer ned,
hittar jag inte vägen igen, det går på tok
äfven här. Först utför, en dal, en bäck,
som kommer ner från fjällen.

Natten har fallit på, då står jag
återigen uppe på en fjälltopp. Långt
och hvitt sträcker sig snötäcket
framför mig, och jag vågar inte gå vidare.
Det är mörkt, man vet inte, hvart man
kommer. Denna natt skall jag nog
också kunna uthärda.

Måhända har min
motståndsförmå-ga minskats — jag fryser, så att jag
nästan förtviflar. Hela natten kämpar
jag mot stelkramp, jag försöker röra
på mig, gnider mina ben. Blåsten
rasar.

Ändtligen! — Fjälltopparna börja
färgas, längre och längre glider ljuset
ner, dimman skingras. Nya toppar
dyka upp; mörkret löses — solen börjar
sin färd, härlig, strålande! —

Jag har glömt allt — glömt mig
själf. Om man bara kunde få bo här,
ensam med naturen, tillbedjande––––––-

Nu då det blifvit ljust, dröjer det
inte länge förrän jag kommit på rätta
spåret. Jag följer en liten bäck, som
frätt sig en väg ned i dalen. In emot
middag är jag framme vid en
timmerkoja och inte långt från stora
landsvägen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 11:33:54 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0471.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free