- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
432

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En främling. Af Anna Maria Roos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Har i långa, kvalfyllda nätter
du trånat efter ro?

Har du känt, hur plågan sätter
i hvarje nerv sin klo?

Har du legat i sömnlösa nätter
och trånat trött efter ro?

Ha tunga bekymmer dig ängslat?

Har nöden du pröfvat på?

Har fattigdomen dig fängslat?

Har du räknat och undrat och ängslat
dig för hvad komma må —
hvad svårt som komma må?

Har du sett hvar förhoppning gäckas?
Har du känt ditt mod dö bort?

Har du hört ditt rykte fläckas?

Har ett hånskratt — elakt och torrt —
kommit modet att rinna bort —
ditt ungdomsmod, som blef kort?

Har du rönt den lott, som är lika
för enhvar, som ej hopen är lik,
för enhvar, som på drömmar är rik:
att hånas och hatas tillika?

Har du sett dina vänner svika
för att ej du var hopen lik?

Så jag undrar och sakta spörjer,
och hans smärtfyllda blick ger mig svar.
Och öfver hans sorg jag sörjer:
öfver den börda han bar —

För hvad längese’n timat jag sörjer:
för den ödets börda han bar.

Jag har langese’n upphört att gråta
för de sorger som träffa mig,
men den sorgens sällsamma gåta,
som hans öga gömmer i sig,
ack, den tvingar mig till att gråta
att så ensam han vandrat sin stig.

Och hur ringa min glädje må vara,
mig tyckes jag ville den ge
att en gång få skåda bara
de sorgsna ögonen le —
få se ur de ögonen bara
en glimt, som när lyckliga le.

Men han svarar: »Det kan ju ej båta,
ty allt har ju glidit förbi —
likt en ström som glider förbi.

Jag har slutat att le och att gråta,
jag har slutat att söka den gåta,
hvars lösning gör människan fri.»

Och han ser som mot fjärran världar
med sin blick af omätlig sorg,
han ser hän mot de tystnadens fjärdar,
som svalla kring stjärnornas borg;
han ser hän mot oändliga världar
med en blick af oändlig sorg.

Och jag tror, att enhvar måste gråta,

som in i de ögonen ser,

och undra öfver den gåta,

som lifvet oss alla ger:

den sorgsna, sällsamma gåta,

hvars lösning ingen ser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 11:33:54 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0473.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free