Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
!
och de egna. Hela hans vackra
dröm-och känslovärld har på det mest
våldsamma vis kastats omkull, och kvar är blott
dsjungelns ursprungliga vildhet. Med
förfäran utbrister hans gamle lärare Viraséna:
Tigern härskar öfver Indien.
Det är väsentligen denna psykologiska
strid som ger skådespelet en större
mänsklig betydelse. Äfven den dramatiska
pulsen slår i dessa scener med stor liflighet,
medan författaren eljes ger mera lyriskt
sammanprässade dialoger. Denna lyrik når
ofta en vacker form och en stark stämning.
Ett prof på stilen ger Dinarzades
kärleks-replik, när hon strider med Buddhaprästen
om makten öfver den älskade.
Han bedrar dig, Nala. Kvinnohataren
bedrar dig. Ty jag älskar dig, Nala. Jag älskar
din själ, hvit såsom månljus eller som en
vattenlilja i morgondagg. Jag älskar dig, såsom jag
älskar dsjungeln, ditt hem, och vill vara hos dig
där, allena, och hos ingen annan än dig. Jag
älskar dina ord, Nala, dina veka, glödande ord,
såsom jag älskar afton- och morgonskyar i
regntiden. Jag älskar din tanke, såsom jag älskar
luften, ty i din tanke andas och lefver jag. Jag
älskar dig själf, såsom jag känner dig och från
första stunden såg djupet af ditt hjärta, Nala.
Den dramatiska byggnaden förråder
nybörjaren, och retuscheringen har icke
förmått undanrödja barnsligheten i att låta
Nala och prinsessan leka scenisk kurra
gömma med hvarandra. Men trots allt
kan stycket göra lycka från scenen, om
utstyrseln blir tillräckligt grann och om
skådespelarna spela med den lyriska
naivitet, som är skådespelets grundton.
I en omarbetad upplaga föreligger ett
drama af Ernst Ahlgren och Axel
Lun-degård, en »kärlekens tragedi».
Medan Ernst Ahlgren i sin
utomordentliga roman »Fru Marianne», säkerligen
den förnämsta skildringen af ett
kvinnoöde vår litteratur äger, visat utvecklingen
af en liten ytlig dam fram till en verklig
kvinna, som icke faller för den elegante
mannen frestaren, är dramat Den
bergtag-na en helt och hållet motsatt
kärlekshistoria.
Under sin vistelse i Paris gripes
Louis-af en häftig kärlek till den store konstnä
ren och förföraren Alland, men låter
förmå sig att fly till hemmet i Sverige.
Under den korta vistelsen i småstadens
skvalleratmosfär får hon en friare i den
hederlige och duktige kamreraren i banken,
men öfverger honom och reser plötsligt till
Paris. Här låter hon bedåra sig af Alland,
trots varningen från väninnan Erna, som
en gång varit hans offer. Snart nog är
det Louises tur att öfverges. Men hon är
af den sortens varelser, »welche sterben
wenn sie lieben» — och hon kastar sig i
floden, som flyter förbi hennes
sofkam-mare.
Redan detta referat gör ett halft
no-vellistiskt intryck, och i själfva verket
efterlämnade Ernst Ahlgren äfven ett utkast
till en novell med samma namn.
Lösheten i kompositionen förklaras nog också
af denna tvekan om den rätta formen.
Särskildt svag blir den sceniska tekniken,
när det gäller att icke ställa Erna och
Alland inför hvarandra men ändock låta
båda nästan samtidigt ha företräde hos
Louise. Uppenbarligen är också hela
akten i Sverige öfverflödig. Det är ett
ri-tardando i tempot, och hur väl kan man
icke äfven i Paris föreställa sig skvallret,
ledsamheten, frieriet af en bankkamrer i
en svensk småstad, hur lyckad denna akt
än har blifvit i och för sig. Öfver hufvud
är hela den förra delen af mindre intresse,
episoderna äro här något för vidlyftiga
och Louise något väl barnslig vid sitt möte
med Alland.
Men sina stora scener har Louise vid
afskedet från Alland och från lifvet, där
dramat får en verkligt lidelsefull ton och
en hög poetisk lyftning. Hur oändligt
gripande blir inte denna kvinna, som
ända i det sista förklarar för sin älskare, att
han är finkänslig, öm och god, som med
helig beundran talar om hans sista
konstverk, där hon själf blifvit använd som
modell, där hon ser en stor återspegling af
hela sin kärleks tragedi. Hur vackra äro
inte hennes sista repliker om att älska den
man en kvinna ger sig åt, och slutligen
talar hon redan som en från andra sidan.
Detta är verkligen kärleken som la grande
passion, uppslukande allt annat,
grundsatser, åskådningar, hänsyn och slutligen
offret själft.
Det kan inte hjälpas att gent emot
denna varmhjärtade och olyckliga kvinna
förbleknar älskaren-heroen, han blir i
betänklig grad en förförare med elegans och
skickliga knep. Vi ha vant oss sedermera
vid denna sorts öfvermän, de imponera
icke längre på oss, kanske icke heller på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
