- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
440

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

folket, prästerna och don Pedro, för öfrigt
nog dramats mest lyckade parti.

De ropa på blod, på mer och mer,
de säga: han bär våra synders börda;
han ser ej så noga på färre. och fler;
han, låter oss synda och frukterna skörda!

Då flamma hans ögon med ljungeldsljus,
då stiger hans stämma med stormens brus:

Den värld jag köpte med dödskvals makt,
förakt är den värdig, förakt!

Då riglar han himlen om Kerubim
och Serafim.

och sluter det frälsande flöde;
fasa är världen och rymden natt,
och hånande skratt —

Och fåfängt I ropen och flyn för ert öde!

Men det är egentligen först mot slute.
som hjälten ånyo blir representant för den
na sannfärdiga, om också icke särskildt
originella världsåskådning. Hvad handlar
dramat då eljest om? Om en idyllisk
kärlekssaga mellan don Juan och den naiva
skönheten Dona Berenguela. Svårigheten
att skrifva en dikt om don Juan är just den,
att denna kvinnotjusargestalt samman med
Faust är en af världslitteraturens mest
populära figurer, och troligen bör man vara
ett geni af Goethes eller Byrons
proportioner för att våga sig på en variation af
det gamla temat. Det är här som alltid
nödvändigt att ha upplefvat något af den
lidelse, som sedan kommer den diktade
gestalten till del, men det skall väl alltid
falla en kvinna svårt att bli en don Juan,
allra helst en författarinna af Annie
Åker-hielms mera kontemplativa läggning. I
grund och botten kommer denne i all
ärbarhet förälskade don Juan oss icke
särskildt nära, och hvad värre är,
efterbildning-en af Goethes Faust blir något väl
uppenbar. Man höre blott följande verser ur
den stora kärleksdialogen:

Snart hör din hela själ musik,
hör som en rytmisk böljegång af
okända makter — måttlöst haf,

Och står där gripen — simmarn lik —
af bäfvan inför strandens stup,
af trånad mot oändligt djup.

Men följ din trånad, sänk dig mer
i hvad du hör och hvad du ser,
och outsäglig mening då
skall, våg för våg, emot dig slå;
en kör af halft förstådda ljud,
som tala, tyckes dig — :—

Dorta Berenguela (tvekande och andaktsfullt):
Om Gud ?

Don Juan:

Ja, som ni vill. Jag vet ej namn,

Blott namnlöst svall och hafdjup famn.

Hela situationen och den panteistiska
tankeföljden erinrar direkt om den
berömda trädgårdsscenen mellan Faust och
Margareta, och don Juans sista replik är blott
en fri öfversättning af Fausts ord:

Ich habe keinen Namen
Daftir! Gefiihl ist alles;

Name ist Schall und Rauch,

Umnebelnd Himmelsglut.

De öfriga episoderna med riddar
Ehren-burg och Estéban fördjupa icke heller vår
åskådning af denne nye don Juan.

Själfva diktionen visar ett intimt
studium af Byron. Det är ett oaflåtligt
försök att icke säga något banalt, att
ständigt prässa fram spirituella vändningar och
kvicka rim, som i längden verkar
utomordentligt tröttande, då den rätta lidelsen
icke finns där bakom.

Höjdpunkten når denna konstlade stil
mot slutet, där författarinnan gett sig hän
i en mystik, som återigen inspirerats af
slutkörerna ur Fausts andra del.

Tid är icke;
det eviga är.

Skiftning är icke;
det växlingslösa är.

Svallet är icke;
hafvet är.

De tusende äro icke;
det enda är.

Synderna äro icke;
det syndfria är.

Det nämnda är icke;
det namnlösa är.

Den monumentala gåtfullheten i dessa
matematiskt byggda rader kan fortsättas
i det oändliga som synes af följande:

Kriget är icke;
freden är.

Suset är icke;
skogen är.

Annie Akerhielms böcker äro icke;
don Juan Tenorio är.

Olyckan med detta verk, som utan
gensägelse förråder en mycket aktningsvärd
sträfvan, är just, som det heter i företalet,
att »idéen till föreliggande drama är
gammal» — och utförandet har icke förmått
skänka den nyhetens behag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0481.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free