- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
442

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

unkna dalarnas skogar och fjällets friska
ensamhet, här spatsera omkring en »pojkar»
och »stintor», som än tala så obegripligt
fint och subtilt och än ett slags
humoristisk allmoge-slang å la bondkomiker och
folkdansens vänner af högst tvifvelaktig
etnografisk exakthet, här ha vi den
dröm-förlorade lappflickan och bonddrängen,
som spela fiol så öfvermåttan gripande och
ömt. En fiolkonstnär eller ännu hellre
-konstnärinna, som direkt »aus der tiefe
des Bewustseins» spelar ut sin själ med
ett öfverlägset förakt för alla noter, hör
till hvarje välarrangerad Norrlandsberättelse.
Valdemar Lindholms hör dock till de
styfvare i den vägen, som jag vet mig ha
träffat på. Han nekar sig inte att dra en
låt vid något enda tillfälle, möjligt eller
omöjligt, och då han i slutet af den första
berättelsen slagit ihjäl den hårdhjärtade
prästen och måste per skidor ge sig i väg
öfver fjällvidderna tillsammans med sin
älskade, lappflickan, som lyder den
äkt-nordiska kärleksromantikens stora namn,
Nanna, har han ännu fiolen under armen;
när snöstormen öfverraskar honom i
ödemarken griper han till den, och i stället
för att taga sig en ordentlig åkarbrasa
spelar han och sjunger, ända till han fryser
ihjäl, den sköna och innehållsdjupa sången:

Hi Ho i Hälle!

H vitkon med skälle’

Dref mej till fjälle’ ....

Det vore dock orätt att neka, att icke
Fjället, skogen och myren innehåller
också sådant, man gärna skänker sitt
erkännande. De tre berättelserna bilda
samtliga ganska skickligt slutna enheter,
deras utveckling saknar icke konsekvens
och är icke belastad med allt för mycket
splittrande detaljbråte. När förf. någon
gång lägger af sin förtroliga berättarstils:
»Nu var det så, att» etc. och andra
retsamma utstofferingar för att i raskt tempo
referera en episod eller en enkel folksaga,
kan han skrifva sidor af en viss
ursprunglig saftig färg, en frisk omedelbarhet, som
skarpt kontrasterar mot omgifningens oäkta
förgyllning. Historien om den gamle
jätten Klumper i Kläpp, som pinglandet i
den kristna kyrkan i dalen dref bort från
hans berg, och delvis också den om
jättepojken, som älskade det vackra sjöråt i
fjällsjön, ha något af den olitterära folk-

sägnens egna naiva och hjärtliga tonfall.
Äfven den hemska mordhistorien i »Myren»
minnes man. Den har en
ohygglighets-stämning öfver sig, bärs af en
hjärte-krympande skräckfantasi, som man knappast
trodde förf. mäktig af, en fantasi om
ödemarkernas dolda fasor, som man kommer
ihåg som maran från en het febernatt.

Valdemar Lindholm lär efter »Fjället,
skogen och myren» ha hunnit med att
publicera ganska mycket nytt. Jag tror
att han hellre vore att tillråda ett strängt
ekonomiserande med sina krafter. En
stram själfkritik, mycket ratande och
väljande skulle säkert föra honom längre än
eftergifter för den lätthet att uttrycka sig,
som han onekligen besitter. Han har ännu
som författare allt för många olater men
också en del allt för goda egenskaper för
att å ena sidan få belasta bokmarknaden med
en rad halfgoda arbeten och å den andra
strö sina korn på hälleberget, där
publikpopularitetens fåglar hastigt nog kunna
komma och snappa dem bort.

*



Hur olyckligt för ett lands högre
andliga och framför allt dess konstnärliga
kultur är det icke, då det politiska intresset
lägger beslag därpå i så hög grad som nu
i Finland! Det är icke många böcker som
komma därifrån, där icke ekot af
dagsstriderna återljuder och i hvilka de upprörda
rösterna från politiska klubbar,
journalistföreningar eller underjordiska
revolutions-domstolar falla författaren bryskt i talet.
Det är sant att man också får intrycket
af en stram och stridsfärdig energi, en
målsättande vilja och af att här en författare
verkligen har någonting på hjärtat, som
han vill ha uttaladt eller snarare med högan
röst utropadt; det gör en ju alltid godt äfven
om det blir en smula bullersamt. Men
hur lider icke själfva diktens objektivitet,
den som ett konstnärligt arbete för sitt
vara eller icke vara dock ytterst är
beroende af! En diktning så bunden vid
ögonblickets aktualitet, att denna blir sig själf
nog och icke nöjer sig att bara vara det
stoff, ur hvilket konstverkets kristallisering
sker efter sina egna öfveraktuella lagar,
den diktningens lif är icke längre mätt än
själfva detta snabba ögonblicks, och man
har inför den en plågsam förnimmelse

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0483.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free