Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unkna dalarnas skogar och fjällets friska
ensamhet, här spatsera omkring en »pojkar»
och »stintor», som än tala så obegripligt
fint och subtilt och än ett slags
humoristisk allmoge-slang å la bondkomiker och
folkdansens vänner af högst tvifvelaktig
etnografisk exakthet, här ha vi den
dröm-förlorade lappflickan och bonddrängen,
som spela fiol så öfvermåttan gripande och
ömt. En fiolkonstnär eller ännu hellre
-konstnärinna, som direkt »aus der tiefe
des Bewustseins» spelar ut sin själ med
ett öfverlägset förakt för alla noter, hör
till hvarje välarrangerad Norrlandsberättelse.
Valdemar Lindholms hör dock till de
styfvare i den vägen, som jag vet mig ha
träffat på. Han nekar sig inte att dra en
låt vid något enda tillfälle, möjligt eller
omöjligt, och då han i slutet af den första
berättelsen slagit ihjäl den hårdhjärtade
prästen och måste per skidor ge sig i väg
öfver fjällvidderna tillsammans med sin
älskade, lappflickan, som lyder den
äkt-nordiska kärleksromantikens stora namn,
Nanna, har han ännu fiolen under armen;
när snöstormen öfverraskar honom i
ödemarken griper han till den, och i stället
för att taga sig en ordentlig åkarbrasa
spelar han och sjunger, ända till han fryser
ihjäl, den sköna och innehållsdjupa sången:
Hi Ho i Hälle!
H vitkon med skälle’
Dref mej till fjälle’ ....
Det vore dock orätt att neka, att icke
Fjället, skogen och myren innehåller
också sådant, man gärna skänker sitt
erkännande. De tre berättelserna bilda
samtliga ganska skickligt slutna enheter,
deras utveckling saknar icke konsekvens
och är icke belastad med allt för mycket
splittrande detaljbråte. När förf. någon
gång lägger af sin förtroliga berättarstils:
»Nu var det så, att» etc. och andra
retsamma utstofferingar för att i raskt tempo
referera en episod eller en enkel folksaga,
kan han skrifva sidor af en viss
ursprunglig saftig färg, en frisk omedelbarhet, som
skarpt kontrasterar mot omgifningens oäkta
förgyllning. Historien om den gamle
jätten Klumper i Kläpp, som pinglandet i
den kristna kyrkan i dalen dref bort från
hans berg, och delvis också den om
jättepojken, som älskade det vackra sjöråt i
fjällsjön, ha något af den olitterära folk-
sägnens egna naiva och hjärtliga tonfall.
Äfven den hemska mordhistorien i »Myren»
minnes man. Den har en
ohygglighets-stämning öfver sig, bärs af en
hjärte-krympande skräckfantasi, som man knappast
trodde förf. mäktig af, en fantasi om
ödemarkernas dolda fasor, som man kommer
ihåg som maran från en het febernatt.
Valdemar Lindholm lär efter »Fjället,
skogen och myren» ha hunnit med att
publicera ganska mycket nytt. Jag tror
att han hellre vore att tillråda ett strängt
ekonomiserande med sina krafter. En
stram själfkritik, mycket ratande och
väljande skulle säkert föra honom längre än
eftergifter för den lätthet att uttrycka sig,
som han onekligen besitter. Han har ännu
som författare allt för många olater men
också en del allt för goda egenskaper för
att å ena sidan få belasta bokmarknaden med
en rad halfgoda arbeten och å den andra
strö sina korn på hälleberget, där
publikpopularitetens fåglar hastigt nog kunna
komma och snappa dem bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
