Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af dess bundenhet, dess slaftjänst under
andra herrar än den själf valt, dess brist på
stark och strålande själfhärlighet. Man
förstår godt att det måste vara så, att där i
vårt gamla broderland verkligen kämpas
om ofantligt betydelsefulla värden, och
att i denna kamp alla viljor, alla
sträfvan-den måste lyda uppbådet för deltagandet
i de innevarande minuternas ödesdigra
af-göranden, man kan bara beklaga faktum. Och
man fruktar för nästa minuts snabba reaktion
•— man behöfver bara tänka på Ryssland just
nu — då den uttröttade kraften slappnar,
gemensamhetskänslan spränges sönder af
subjektivistisk galenskap och den
konstnärliga anarkin rasar mot de oskrifna, men
obevekliga budord, som konstens okände gud
en gång för alla inristat i sina utvaldas
hjärtan.
Wenzel Hagelstams bredt anlagda
roman Svarta skuggor skildrar en familjs
historia under Finlands mörka olycksår.
Landet står i splittringens tecken, släkt
reser sig mot släkt, barn mot föräldrar,
hjär-tekänslor mot pliktmedvetandet. Det måste
erkännas, att förf. gjort ett allvarligt
försök att låta detta vara detta, att ge
människor mer än politiska resonemang, och
låta sina partiintressen vika tillbaka för
helhetens konstnärliga syftemål. Men det
lyckas honom knappast, öfverallt tränger
sig det agressiva och polemiska draget fram
och gör sig hördt. Det är naturligtvis
landets ryssköpta ämbetsmän och
suometari-anerna han vill åt, och han målar ut sin
bof, den affällige förrädaren, så djäfvulskt
styggt som bara en rysk ämbetsman kan
utmålas, och så raffineradt som någonsin
skurken i vår barndoms förbrytarromaner.
Så s0m denne nu skildras utan några som
helst yttre eller inre företräden blir det oss
verki,gen en gåta, hur en kvinna som
Agnes, flickan ur det rättrogna patriotiska
luernrnet, någonsin kunnat göra honom till
s tt erotiska ideal. Det finns för öfrigt
ganska mycket annat som icke förefaller
så synnerligen trovärdigt. Det är framför
allt just bristerna i den psykologiska
motiveringen söm ofta på ett störande sätt
falla i ögonen. Hur t. ex. Erik hastigt
och lustigt utvecklar sig från den nog så
brådmogna gossen i pubertetsåldern, som
egentligen bara tyckes intresserad af de
vackra pigorna i hemmet, till den unge
revolutionären, som gör i folkagitation och
bomber, det får man mest gissa sig till.
Jag har härmed också antydt bokens
formellt sedt förnämsta svaghet, den hjälplösa
klyfta, som skiljer dess förra hälft från dess
senare. Det är som läste man två skilda
böcker bundna i samma band, så litet
förmå de försök, som gjorts att knyta ihop
början och slut, att åstadkomma en enhet
af dessa båda hälfter, som båda tyckas
slita och dra åt hvar sitt håll.
Den mest betydande af de båda är utan
tvifvel den första. Skildringen är förlagd
till en större herrgård i Helsingforstrakten,
som äges af assessor von Gehringer. Hela
detta parti har en bredd och en fyllighet,
som gör att m.an väntar sig mycket. Som
exposé skulle den gjort sig förträffligt. Man
anar en komplicerad släkttragedi, i hvilken
en hel familjs medlemmar skola komma att
dragas in. Den obehärskade sexuella lidelse,
som redan kräft sina offer i föregående
generationer och trasslat samman
släkt-skapsbanden mellan legitima och illegitima,
slår ut i en farlig låga hos husets yngste,
som redan vet mer än någon anar om
släktkrönikans erotiska äfventyr och sin
egen fars ungdomssynder. Den scen, då
den gamla underliga fru Lind,
hönsgumman, som är oäkta syster till assessor
Gehringer själf, en skum vintermorgon i
ett hörn af en uthuslänga med brutal
uppriktighet berättar denna krönika för den
halfutvecklade, nyfikne gossen, har en
fantastisk kraft, som ovillkorligt griper. Din
far är född till olycka, säger hon honom,
olycklig är han, och olycklig skall du blifva.
Spådomens uppfyllelse, ödestragedins
uppränning tror man sig redan vara inpå lifvet,
då han snart därefter, ännu innan han är
myndig, får ett barn med en af gårdens
tjänarinnor. Men man bedrar sig. Här är
man vid slutet af något, som bara var en
episod. Hvad som senare följer har endast
ytligt att skaffa med det föregående.
Huf-vudpersonen i den fortsatta skildringen är
icke längre Erik utan den förut nästan
opresenterade systern Agnes och längre
fram också den äldre brodern Adolf, hvars
nog så konstruerade förälskelsehistoria i sin
tur står nästan fullkomligt isolerad gent
emot hennes öden. Det egentliga intresset
för förf. är icke längre det psykologiska
händelseförloppet utan den politiska
diskussionen.
Med detta må det vara hur det vill,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
