Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstindustriutställningen 1909. Af Carl G. Laurin. Med 25 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tages af De svenska kristallglasbruken.
Man befinner sig här liksom. 1897 på en
alldeles galen väg. Man når minsta
möjliga effekt med mesta möjliga
arbete. Träkigia och maskingjorda verka
dessa dyra bröstsockerkristaller.
Banala och fula äro de gröna och röda
färger, med hvilka glasen ibland
missprydas. För sexton år sedan besökte
jag ett svenskt glasbruk. Man visade
mig till sist ett rum, där de färgade
glasen förvarades. »Alla dessa äro ej
våra, de flesta äro utländska», sade
före-visaren. »Då skall jag säga hvilka
som äro edra»,
invände jag i mitt
ungdomliga
öf-vermod. Jag
pekade ut de tre
fulaste färgerna —
och hade rätt.
Skall nu hela
glaset slipas, så
bör den så
sparsamt förekommande »pineslip-ningen», den
vackraste af alla,
användas något
mera, m‘en
hufvudsa-ken blir alltid
enkla släta glas med vackra linjer och
former och ej dyra, opraktiska, fula,
med af slipning söndertrasad yta. Ett
och annat föremål af s. k.
öfverfångs-glas efter teckning af Wallander,
Wen-nerberg m. fl. är ganska
tillfredsställande — man betänke förebilden
Gallé-glasens höga konstnärliga värde —,
men i sin helhet visar glasutställningen
på stillastående, hvilket är så mycket
tråkigare som allmänheten tyckes tro
att vår glasindustris värde är högt.
Guldsmedskonsten står som bekant
i Sverige ovanligt lågt. I jämförelse
med hvad man i Tyskland och Frank-
rike ja t o. m. i Ryssland och
Danmark anser vara första klass äro våra
guld- och silfversaker med mycket få
undantag underhaltiga både hvad
arbete och teckning angår. Man har här
ännu ej hunnit till det första stadiet af
begripande — efterbildandet af
mästerverken från yrkets guldålder, mycket
mindre har man gjort några mera
omfattande försök att skapa nya, vackra
former.
Att stenarna och guldet ha sitt
värde det vet man nog, men det är ej
tillräckligt. Kanske beror tarfligheten
och smaklösheten
något på att
svenskor ovanligt litet
bära smycken. De
passa ej så bra i
vårt enkla,
af-undsjukä land,
men hvarför
be-höfva skålar och
jardinierer, sil
f-verkarotter, knif-var och bägare
etc. etc. se så
fa-brikstillverkade
och okonstnärliga
ut ? F
antasibrosch-erna vittna om en
dålig fantasi i de allra flesta fall. Allt
det där veta alla människor förut;
det är sagdt tusen gånger, men det
är skäl att säga det en gång till.
Vid nästa utställning hoppas man att
H. M. K:s & D. D. K. K. H. H:s kungl.
hofjuvelerare skall göra flera saker, som
ej endast intressera genom
metallvärdet. Tanken på nedsmältnimgen bör ej
vara det första, som flyger igenom en
hederlig människa^ hjärna vid åsynen
af en guld- eller silfversak.
Bör det ej vara ett alldeles ovanligt
tacksamt fält för våra bästa skulptörer,
en Chr. Eriksson, en Milles, en Zorn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
