Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Vintermörker. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du kan också stanna, hördes
Gudmunds dofva röst. — Med
nyårs-nyet få vi störklyfning och
hanke-svedjning till utjorden. Vi ha. bruk
för dina krafter, Attle, hela föråret och
våren med. Gärna stadde jag dig.
Attle skakade på sin rufsiga
hår-manke, i hvilken det fanns flera gråa
hår än bruna:
— Städja tog jag ej hittills. Bäst
att vara obunden, ser du, bonde. Näx
våren kommer, molnen drifva för
sun-nan och strömstaren springer i
foc-sarna — då stiger blodet i mig, det
blir rödt för ögonen som af solrodnad
i morgongryning, och då vill j;ag bort,
och bort måste jag.
— Stanna så länge dig lyster. Du
är fri att gå när du annars vill. Gifve
att vi alla kunde säga detsamma.
Då sade Attle:
— Ingen sitter fastare här på
gården än du, Gudmund. Torfvan
kräf-ver dig.
— Sant sagdt —
Kårfinns läppar slöto sig fastare än
förut efter de utan vilja utslungade
orden.
Men Gudmunds panna sjönk i hans
hand, och hans ögon sökte tecken och
tydor i bordskifvans ådriga trä.
Attle nickade. Han och Torgar
stodo upp och gingo säfligt ut.
Helga slog upp ny gröt i en
hvit-skurad träbunke och lade en stor klick
fett uti den, hon drog upp
hufvud-duken, som halkat ned på ryggen,
öfver hufvudet, och lockade på katten,
medan hon kastade en hastig blick till
de två männen vid bordet och , deras
orörda grötfat. Så gick hon ut, följd
af katten, som med svansen rätt upp
och spiselelden gnistrande öfver de
sidensvarta rygghåren trampade i
hennes skugga på mjuka tassar.
Bröderna sutto tigande.
Elden falnade på hällen, lågan
sjönk i askan. — En skur gnistor slogo
i höjden från en fräsande brand, satte
stjärnor i det sammetssvarta sotet
under kitteln — dogo.
Talgen droppade och droppade
från det heliga tregrensljuset, byggde
grafdösar och gångkummel öfver
tennet i staken. Lågorna stodo röda,
osande — med rykande spetsar mot
taket. Ur vrårna kröp mörkret, en
gungande tung fäll, och n.yårsnyet borrade
en gnistrande silfvernål genom den
igenfrusna rutan.
Ändtligen sade Gudmund:
— Om det är dig okärt att tala
därom eller ej, vet jag inte — men
det vet jag att gården blifvit för trång
för oss två sedan Helga kom, — förr
var den rymlig nog —, och där det är
för trångt tränges man och har
andnöd. En af oss får lämna plats åt
den andra, — handla som broder mot
broder.
— Ett sanningsvittne är du, sade
Kårfinn och sprang upp. — Båda fingo
vi Surt i arf, men du är äldst och skall
sitta orubbad tills jag kommer och
fordrar min del. Kanske blir det sent,
kanske blir det aldrig. Men bättre att
i fjärran tänka på hvarann i godo än
att bygga hat sida vid sida. — Nu
går jag.
I nästa stund var han utom dörren.
Han gick rakt bort till bodgafveln ooh
valde ut ett par skidor, som stodo
uppresta mot väggen.
Ett gult ljusglinder föll öfver den
månskensblåa snön ut genom en springa
i luckan till höloftet.
Någon knastrade i höet där uppe.
Luckan haspades kvickt af och
öppnades.
Helgas af månljuset blekta ansikte
syntes i öppningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
