Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Vintermörker. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hvart skall du —?
Hon låg på knä med händerna
stödda mot fodertröskeln och med
lyktan bredvid sig i höet, på höväggen
bakom henne — som tornade upp sig
och försvann i takstolarnas svarta
virr-varr — - låg kattens vidunderligt och
fantastiskt förstorade skugga,
spökaktigt vaggad af lyktdankens vaggande
låga.
-— Kanske du följer med ?
Han såg spörjande upp i hennes
nyfikna ansikte, som var böj dt öfver
honom.
— Hvart —?
— Ut! — Bort!
— När komma vi tillbaka?
—- Tillbaka —!
Han skakade på hufvudet. —
Kanske aldrig. Går du med finnes ingen
väg tillbaka.
Hon mulnade.
— Bäst tyckte jag om dig,
Kår-finn. Men efter det vilsna och ovissa
har jag ingen längtan.
— Jag förstår dig. Du gaf inte
gärna, efter hvad jag minnes, men
gärna tar du. Bäst för dig att sitta i
tryggheten. Kvinnogunst aktar jag
intet på, stämman skalf; — lyckligare
var jag dock innan du korn. Men nu
går j.ag.
—■ Lyckosam färd!
Hon drog igen luckan. Kårfinn
hörde hur det prasslade i höet under
hennes bortgående steg. En dörr slogs
igen; ljusglindret från springan var
försvunnet.
Han dröjde en stund; allt var tyst,
ingen syntes till. Då spände han åt
skidremmarna, stack yxan bättre fast
i bältet och gled öfver gården och ut
öfver det öppna gärdet, bort mot
skogen. I skogsbrynet stannade han och
blickade tillbaka. Inkrupna under de
släpande halmtaken sofvo de små husen
tryggt i månens sken.
Kårfinn drog en tung suck och
försvann i skogsmörkret.
När Helga kom in i stugan, satt
Gudmund alltjämt mörkt stirrande i
ljuslågorna. Han sade:
— Du har varit hård mot oss
bröder. Men nu får du böja dig för den
svagaste; han som gick var den starke.
Helga log, hon genmäl te:
— Svag är den som låter den egna
viljan råda Din broder lär komma
igen.
Gudmund skakade på hufvudet. —
Han borde aldrig ha gått, mumlade
han, — liten lycka lär komma af detta.
Helga slog glöden från bränderna
och reste dem mot spiselmuren. Hon
teg en stund.
— Du talar om lyckan innan du
sett henne, sade hon så tyst och såg
på honom öfver axeln. —
— Skall du inte äta i kväll?
Han sköt ifrån sig det kallnade
grötfatet och steg upp ifrån bordet,
gick in i so-fkammaren och reglade
dörren.
Hon såg efter honom med
sammandragna ögonbryn. — Vekare vilja än
din gafs ej, lätt skall du böjas och
lätt skall du knådas mellan
kvinnohänder, hviskade hon.
Hon gömde glöden väl under askan
och gick till sin sofplats på loftet.
Gudmund låg inne i sängskåpet och
svettades mellan lammfällarna och
lyddes efter nordan, som vildt svepte fram
öfver Upplandsslätten. Genom
oxblå-seskinnet i den runda gluggen öfver
hufvudgärden föll månskimret vattradt,
tjockt och smutsgult. Men i hörnen
öfver bindstockarna gnistrade lönligt
månskensblå frost, som i sällsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
