Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Vintermörker. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snirklar följde trämaskens gräfda
runor.
Nog var det bäst att han gick,
— tänkte Gudmund och körde
hufvudet djupare under fällarna för att
slippa månljuset. Husmoder, —
husmoder kan hon aldrig bli på Surt —
irrade hans tankar, och han for upp
och slog knutna handen i sängbalken.
— — Lefvande helgan och andar —
kvinnan har gjort mig galen; och tungt
stönande kröp han in under fällarna.
Och Helga böjde sig.
Hon visste, då hon morgonen efter
fick se Gudmunds ansikte, hvad det
gällde. Efter Kårfinns oväntade och
plötsliga bortgång, efter denna
kant-ringsby, som oförutsedt vräkt
hennes hittills säkra farkost på sidan,
skulle de gamla genvägarna — de
lofvande ögonkasten, de
underförstådda orden, de stolta laterna — vara
bortkastade. Vägen gick nu åt annat håll.
Genom flit, sparsamhet och trefnad
trodde hon sig spåra den, och genom
arbete, oaflåtligt arbete .— om det så
vore genom det omöjliga
Det året steg välmågan på Surt.
Aldrig hvilade Helga.
Hennes hand fick fågelvingens
snabbhet och flygande lätthet. Hennes
spanande blick falkögats kvickhet och
skärpa. Hon hann med det otroliga.
Morgonstjärnan fann henne ännu vid
spånaden. Ute och inne — öfverallt
hann hon vara med.
Och hennes sinnes beskaffenhet var
lekande och lätt, om hon kände det så
eller ej; och hennes ord föllo mjuka
och milda som aldrig någonsin förr,
voro lekande och lätta, som de hvita
sommarmoln, som nu flögo nordan
öfver himlen.
— Utan den kvinnan vore det ingen
trefnad på Surt, sade Attle, han hade
komtait åter, sedan han varit ute i
bygderna och sprungit vårruset af sig.
— Utan Helga vore det ingen
trefnad på gården, sade han till Gudmund
och log.
Men Gudmund log ej.
Vintem hade varit tung, kall och
bitande bård för honom.
Förut hade han ej kunnat le,
där-fqr att brodern gått vid hans sida,
nu kunde han ej le, därför att han ej
hade honom bredvid sig. Han kände
ständigt skulden öfver att ha drifvit
bort honom.
Och han kände ingen trefnad i
tref-naden, ingen trygghet i den växande
välmågan; öfverflödet, som började
smyga sig omkring, varmt och mjukt,
stack honom som en borr.
Hvetegrö-ten kändes besk i munnen, och
kött-soflet, som han skar i tjocka skifvor
på bullbrödet, växte på tungan. Maten
äcklade honom. Humleölet i
enstäf-vern smakade nattståndet.
Och hungrig utan att kunna äta —
kröp han om kvällarna dyster in i
sängskåpet. Med ett krumskår af knifven
hade han skurit bort skinnet i gluggen
öfver hufvudet, så att han i
sensommarnatten kunde följa stjärnornas gång
— och med blicken drunknad i de
violblå töcknen låg han natt efter natt och
tänkte på, åt hvilket väderstreck
Kårfinn ställt sin gång — undrande om han
någonsin skulle komma åter. Den sista
tanken riste honom som en hvässad
pil. Och den pilen kunde han ej rycka
ut, hur såret än sved och blödde.
Och agg växte till Helga.
Hennes var skulden.
I tvenne år hade hon hetsat dem
inpå sig. Hade hon gifvit sig helt
åt en utaf dem, hade man vetat hvar
vägen låg. Dubbelspel hade hon
spelat — tvingat dem i vägen för hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
