- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
495

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Vintermörker. Af Maria Jouvin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nu var det hennes tur att gå.

Onda ord och bittra ord kunde hon
höra, mulen och aggfylld tystnad
kunde hon bära, men ordet gä — skulle ha
brutit ned henne, dräpt henne.

Hon lade handen öfver ögonen —
väntade ännu, men utan hopp. De sågo
henne ej, visste väl knappt att hon stod
där.

Så såg hon upp och nickade sakta
för sig själf. Kastade en snabb blick
omkring sig, gick tyst och ordnade,
satte undan det kalla grötfatet, öste
upp ny, varm gröt ur den ännu
ångande kitteln och satte fram. —

De tycktes ej märka henne — sutto
på sina vanliga platser vid bordet.
Kårfinn tryggt berättande om den
årslånga färden, Gudmund mjukt
lyssnande, med pannan stödd i handen och
med ett stänk af skammens rodnad
ännu brännande i kinderna under minnet
af broderns bortvisning. Men med
ansiktets träaktiga, hårda uttryck
ändtli-gen borta, löst i glädjens hvila att ha
honom så tryggt åter.

Ännu några ögonblick dröjer Helga,
lyssnande med öga och hjärta, så
smyger hon ut, går upp på loftet och
packar sitt knyte.

Ett par minuter efter står hon i
skuggan under takskägget och spejar
öfver snöslätten. Det knäpper i
husens stocklängor. Kölden tar till.
Hvarthän i den öde vinternatten skall
hon ställa sin väg?

En uppskrämd skata sitter på
stall-grepen och flaxar, de hvita
vingpennorna skära ut blåa skuggor öfver snön.
Helga ser åt sidan. Under den
irrande fågelskuggan ligga ett par skidor
slängda.

Långsamt binder hon dem på sig,
lägger knytet öfver axeln, och skidar
bort i Kårfinns spår.

Stunder gå. —

I stugan tiger Kårfinns röst. Han
har med god aptit sväljt gröten.

Han lockar på katten, som rullat
ihop sig vid spiselmuren — ser också då
och då mot dörren, som om han
väntade någon. Frågan som han haft i
sinne att göra sedan Helga gått ut
— och som han känner sig ha fått
besvarad utan att ha öppnat mun —
vill ej lämna hans tunga.

Omsider — då tystnaden blir för
ihärdig, och talgvekarna fräsande och
osande sjunka i ljuspiporna — stiga
bröderna upp och skiljas med ett
kraftigt handslag för natten.

Innan Kårfinn går att söka sitt
sof-ställe, går han ut att ställa undan
skidorna, som han kastat utanför. De äro
borta. Ett nytt skidspår, följande hans
eget, drar två svarta fåror öfver gärdet.

Han undrar ett ögonblick och går
åter in i förstugan.

Han vill hälsa på Helga.

Bunden af broderns fullt förstådda
fast outtalade vilja, hade han ej
kommit sig för at|". räcka henne handen
nyss och säga god dag. Hälsa borde
han dock —- /Qm ock ej mer än en
hälsning fjek finnas mellan dem.

Han gick intill stegen, som stod
upprest till loftet.

— Helga ropade han med
undertryckt röst.

— Helga. —

Ett flimrande pärtljus kröp fram
ur svartmörkret där uppe, och ett
gnistregn slog ned öfver hans hufvud.

Gamla Agnetas ålderdomströtta,
halft frånvarande ansikte böjde sig
under pärtan.

— Helga har gått. —

— Hvad säger du? — Hvart?

— Jag såg henne skida bort. Hon
kommer ej igen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free