Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Studier i stilens filosofi. Af Eugenia Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undvikas missförstånd, och detta är en stor
vinst, ty ingenting fordrar en sådan
kraftansträngning som upphäfvandet af
missförstånd.
Regeln att nämna det viktigaste,
sammanfattningen till sist gäller icke blott
framställningen i dess helhet utan äfven
ordföljden inom den enskilda meningen.
Spencer nämner här ett par exempel, som äro
betecknande nog för den vikt han lägger
på denna ordning i framställningen. Han
frågar sin läsare, hvilken ordföljd som är
att föredraga: den romanska i t. ex.
ordsammansättningen en häst svart eller den
motsvarande germanska, en svart häst.
Säger man på det förra sättet, så tänker sig,
menar han, den tilltalade först en häst, men
då gärna en brun sådan, ty de flesta
hästar äro bruna, och denna således oriktiga
föreställning skall då rättas genom ordet
svart. Ej så, om detta nämnes först (en
svart häst). Man tänker sig då först det
allmänna begreppet svart, men hänför det,
menar Spencer, ej till något särskildt
föremål, förrän man genom det följande ordet
får veta, att det är just en svart häst man
skall föreställa sig. De mera abstrakta
orden böra således i allmänhet gå före de
konkreta och möjliggöra den riktiga
uppfattningen af dessa. — Ett annat exempel 1
Satsen »Stor är de efesiers Diana» är att
föredraga framför: »De efesiers Diana är
stor». Hvarför? Möjligen emedan den förra
ordföljden är mera ovanlig och sålunda måste
verka starkare på läsaren? Nej,
märkvärdigt nog nämner Spencer ej detta skäl,
utan han förklarar exemplet på ett sätt,
som är analogt med det föregående. Ordet
stor betecknar det mera abstrakta
begreppet, Diana det konkreta, och genom att
detta nämnes sist, hindras läsaren
(åhöraren) snarast från att därmed förknippa
andra föreställningar än den om dess
storhet, hvilken då är gifven redan i satsens
början. Däremot, om man först läste eller
hörde orden »de efesiers Diana», kunde
man ju frestas att göra allehanda
tankeutflykter, från hvilka man sedan skulle
nödgas återvända!
Genom bildrikedom möjliggöres större
korthet och tydlighet, ty bildspråket är
kort och åskådligt. Den abstrakta
framställningen begagnar sig af långt flera ord
och uppnår dock icke samma grad af
åskådlighet.
Spencer framhåller med stöd af det
föregående den poetiska stilen såsom
idealisk. Skälen äro följande fyra:
Den poetiska stilen är kortare än
prosastilen. Skalden har t. ex. långt större
frihet i fråga om utelämnande af stafvelser
än prosaförfattaren (!)
Ordföljden är i den poetiska
framställningen ofta inverterad.
Inom poesien är större bildrikedom
tillåten. Prosaförfattaren säges öfverlasta
språket, om han använder samma rikedom
på bilder, som för skalden anses tillåtlig.
Poesiens rytm är såsom hvarje
regelbundenhet behaglig och underlättar
sålunda arbetet för uppmärksamheten.
Spencer vill emellertid ej påstå, att
denna korta, koncentrerade och detaljeradt
ordentliga stil skulle i hvarje fall vara den
lämpligaste. Den populära framställningen
är ej kort och koncentrerad, emedan den
är afsedd för den mera oöfvade och
därför svagare mottagaren. En tung börda
flyttas af den starke och vane arbetaren
med ens, under det att den ovane och
och svage måste taga litet i sänder. Så
uppfattas ett rikt innehåll af den starka
och öfvade intelligensen äfven — bäst —
när det gifves i starkt koncentrerad form.
Den — ursprungligen eller genom brist på
öfning — svagare intelligensen behöfver
få innehållsbördan åt sig uppdelad för att
sedan kunna lyfta en del i sänder.
Slutligen fordrar Spencer omväxling i
framställningen. Äfven den starkaste
tröttnar till slut. Ansträng därför icke din
läsare oafbrutet och på samma sätt, utan gif
honom olika slags arbete! Detta kan ske
genom att t. ex. omväxlande tala till hans
fantasi och till hans mera abstrakta
förstånd, men också andra medel stå
författaren till buds. En framställning, som i
sin helhet utgör en klimax, är god, om
den blott ej är alltför lång och därigenom
alltför enformig och tröttande. I senare
fallet hade det varit bättre att låta en del
af den fortgå mera jämnt, på slät mark
så att säga, så att läsaren kunde hinna
hämta andan.
En lämplig illustration till Spencers
uppsats är nog följande omdöme om
tven-ne talare (hämtadt ur en tidningsartikel om
en stortingsdebatt under år 1905): »Herr
M. är typen för den klara, rättframma och
varmhjärtade vältaligheten. Där finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
