Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Studier i stilens filosofi. Af Eugenia Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Har stilen ett själfständigt värde, eller
skall den bedömas endast i sitt förhållande
till innehållet? Teoretikern svarar på den
senare frågan ett bestämdt ja. För honom
är innehållet allt, formen intet. Den
dogmatiske teoretikern fordrar, att
tankeinnehållet skall vara i hans ögon riktigt och
äfven viktigt, den frisinnade är nöjd, blott
det är rikt, det må nu öfverensstämma
med hvad han anser riktigt och viktigt
eller ej. Hans tankar försättas i rörelse,
riktas, utmejslas och förtydligas, och han
har därmed allt, hvad han begär. Af stilen
fordrar både den dogmatiske och den
frisinnade teoretikern framför allt tydlighet.
Så gör Spencer, som är en utpräglad
teoretiker. Ej så estetikern. För honom är
formen allt, innehållet intet. Han afskyr
den dåliga stilen med samma heliga vrede
som teoretikern det dåliga innehållet. Och
den i ena eller andra afseendet goda stilen
ger honom andaktsstunder, hvilka han ej för
något pris skulle vilja byta ut mot
teoretikerns. Han värderar kanske stilens
tydlighet såsom en viktig egenskap, men den
är för honom ej den enda. För den
utpräglade teoretikern förefaller det underligt,
att en människa kan fästa afseende vid
sådana »småsaker» som ordens klang,
stilens ledighet m. m. och å andra sidan
vara — eller tyckas vara — okänslig för
innehållets etik eller brist på etik, dess
vikt eller obetydlighet o. s. v. Detta
uteslutande estetiska samvete förstår han sig
ej på. Och hans egna synpunkter anses
af estetikern för kälkborgerliga. Konsten
är till, menar denne, för sin egen skull,
dess rang är ej tjänarens, utan härskarens,
gudens. Den som ej förnimmer detta med
hela sin själ, må ej sätta sin fot inom
konstens tempel — åtminstone må han ej
störa de andäktigas gudstjänst med sina
rop på ett annat föremål för andakten!
Finnes då intet föreningsband mellan
dessa så vidt skilda åskådningar? Intet
tanke- eller känsloområde, där deras
representanter komma hvarandra så nära, att
de kunna räcka hvarandra handen? —
Den utpräglade estetikern fordrar, ha vi
sagt, allt af formen, men hvad begär han
då af denna? Någon har definierat
konstglädjen såsom »Freude am Wiedererkennen».
Definitionen är alldeles för trång, ty det
finnes äfven andra slag af konstnjutning,
men i många fall kan den dock användas.
Den realistiske konstvännen gläder sig åt
den väl gjorda, verklighetstrogna bilden,
oberoende af m otivet. Detta kan vara
stötande eller åtminstone obetydligt — han
märker det ej. — En annan tillfredsställes,
blott hans fantasi försättes i rörelse och
med oemotståndlig makt drages han vet
själf ej hvart, förrän han är vid målet.
Och detta är kanske ej alls särskildt högt
eller erbjuder en särskildt storslagen eller
ens täck utsikt, men flykten själf
tillfredsställde honom. »Jag kan läsa», förklarar
en älskare af dylik fantasiväckande konst
— »jag kan läsa Lies beskrifnmgar på
sillfiske med sådan spänning och sådant
intresse, att jag tycker jag luktar sillen, och
när jag slutat skildringen, läser jag snart
om den igen. Men inte bryr jag mig om
sillfiske annars! Det var stilen, ej
innehållet, som fängslade mig.» Var det ej
framför allt stilens förmåga att framkalla
klara, brokiga och rörliga bilder af det
annars obekanta, som fängslade
uppmärksamheten och intresset?
Men ingen glädje öfver igenkännandet
väckes utan tydlighet i framställningen,
och knappast vinnes väl någon makt öfver
fantasien utan bildernas klarhet. Äfven
estetikern måste således ge sitt erkännande
åt stilens klarhet och tydlighet. Den är
för honom ej allt, ej ens alltid oumbärlig
— om han t. ex. är musikalisk, kan han
njuta af välljudet, oberoende af syn- och
tankebilderna — men alldeles förneka
klarhetens värde kan han knappast utan
alltför stor subjektivism och orättvisa. I detta
afseende bör han kunna räcka handen,
åtminstone förståendets, ät sin broder
teoretikern.
Men hufvudvillkoret för att kunna
framställa så lefvande, att man därigenom
väcker till lif en inre gestaltning hos sin
läsare eller åhörare, är att själf ha
upplef-vat denna inre gestaltning; man måste ha
en bild inom sig att gå efter.
Konstnjutningen kan äfven bestå i en
viss stämning eller förening af stämningar.
På detta område återfinna vi Hans
Larsson. Hit hör äfven Schleiermacher, för
hvilken religionen väsentligen var en dylik
känsla af andakt inför oändligheten.
Men i regeln väckes ingen stämning
af vackra, ord blott utan motsvarande inre
verkligheter hos författaren. Dylikt vackert
tal kalla vi tomma fraser, och när vi er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
