- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
505

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Studier i stilens filosofi. Af Eugenia Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sina tankar värdiga och fullt motsvarande
uttrycksformer. Och likväl är hans språk
så enkelt och uppträder utan alla anspråk.
Det tycks ha iklädt sig en tjänares dräkt
och är dock själfhärskaren. Med en
annan stil skulle innehållet ha blifvit ett
annat, ty stilen är här innehållet.

Den allmänna föreställningen om
förhållandet mellan form och innehåll är ej
denna. Den skiljer skarpt mellan de båda,
faktorerna. Ofta hör man omdömen sådana
som detta: »Boken var ju litet underlig och
gjorde intet intryck på mig — fastän stilen
ju var utmärkt och fängslade mig». Eller:
»Jag läser den författaren endast för stilens
skull, innehållet lämnar mig fullkomligt
oberörd och obesmittad». — Något dylikt kan
låta säga sig om t. ex. musikaliskt välljudande
smådikter med obetydligt innehåll. Det
är väl mångens erfarenhet, att han kan
läsa en dylik dikt under stor njutning,
ehuru han knappast vet, hvad den
innehåller. Han undersöker kanske efteråt
saken och finner då, att dikten sade — rakt
ingenting. Förargad läser han den ännu
eti gång och — njuter äfven då! Men
dylika erfarenheter tror man sig så gärna
kunna göra äfven i fråga om litteratur,
som berör djupa, allvarliga frågor — men
sedda från nya, ej erkända synpunkter —
och där stilens väsentliga förtjänst är
klarhet och plastisk utformning af innehållet.
I sådant fall äro dock stil och innehåll
fullt samverkande krafter, och hur är det
då möjligt för mig att förhålla mig passiv
till den ena, om den andra försätter mina
tankar och känslor i aktivitet? Det ligger
en motsägelse i påståendet. Om stilen
då verkligen fängslade mig, så var jag
också, åtminstone i det ögonblicket, gripen
af innehållet — möjligen gripen af harm
däröfver, men i hvarje fall ej oberörd och
passiv. Men mången greps mot sin vilja
och ryckte sig därför sedan loss!

Kan då aldrig den genom sin
personliga prägel mäktiga, kraftfulla stilen
motsvaras af ett svagt innehåll? Jo, ropar
den allmänna föreställningen, hvilken är
dogmatisk och fordrar en viss,
reglement-mässig halt hos innehållet för att kunna
erkänna det. Men här mötas återigen
estetikern och den frisinnade teoretikern.
Båda ta de utan betänkande hatten af för
den personliga framställningen, oberoende
af tankarnas art, — teoretikern, emedan

stilen ger honom en tydlig förnimmelse at
att innehållet är författarens personliga
erfarenhet, således något rent mänskligt, och
emedan han vet, att det mänskliga aldrig
förtjänar hvarken likgiltighet eller
stenkastning, men alltid medkänsla och förstående.

Ibland hör man orden: »Jag måste

värja mig med all makt, när jag läser den
författaren, ty hans stil är så förförisk».
Tydligt är, att det är mot innehållet man
då värjer sig, ty är stilen »förförisk», så
är det, som den är uttryck för, också en
makt. Den kan ju vara af ondo, och om
jag misstänker det, så bör jag naturligtvis
värja mig. Men mången kämpar i dylika
fall med oredlighetens vapen. Man
vidhåller med all makt sina förutfattade
meningar, bortförklarar därför, misstyder,
uppehåller sig vid oväsentligheter allenast
o. s. v. Hur ofta äro icke recensioner skrifna
med dylik oärlighet! Och så sluta de
kanske med något erkännande åt stilen!
Det är så bekvämt att hänföra det bästa i
ett misshagligt arbete till formella förtjänster
blott och så kasta smuts på det öfriga.
Man glömmer därvid att undersöka, om
icke till äfventyrs dessa formella förtjänster,
som prisas, hade sina rötter i det tadlade
innehållet och just därifrån hämtade sin
styrka.

Estetikerns uppfattning, att den goda
stilen är själfändamål, behöfver således ^j
alltför mycket oroa teoretikern, om han är
frisinnad, ty god är stilen — detta är dock
en hufvudregel — endast ifall den är ett
med sitt innehåll och, hvilket är
förutsättningen, ett med författarens innehåll.

Detta är ej så att förstå, som skulle vi,
teoriernas målsmän, alltid tilltalas af denna
enhet. Tvärtom förskräcker den oss ofta.
Afgrunder finna vi ibland — eller
åtminstone tycka vi oss finna — i den litteratur,
som af estetikern odeladt beundras. Men
det höfves oss att modigt se den
verklighet, som möter oss, i ögonen. Den äkta,
djupa sanningskärleken blundar icke för
faran, i det bedrägliga hoppet att sålunda
kunna undgå den. Den söker sanningen
för dess egen skull, och om den därvid,
såsom någon har sagt, skulle komma till
helvetets port, klappar den på äfven där.
Den kan ej annat, ty sådant är dess
väsen. Men måhända dolde sig bakom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free