- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
507

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Av Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ken vill ju främst framträda som
konstverk — och är också ett sådant, ett icke
obetydligt -— i sin art.

I sin art... Ty »Barbarskogen» är en
tendensbok, i formellt hänseende af
tämligen oförfalskad 80-tals-läggning, så som
vi icke haft så många sedan denna epok,
och till innehållet väl snarast ett något
retuscheradt negativ af dess i sig själfva
nog så egendomliga idékombinationer.
Man kan tänka olika om denna sorts

diktning, ens omdöme om det förelig-

gande arbetet kommer till stor del att
hänga på hur man tänker härom.
»Barbarskogen» tränger i allmänhet icke ned
så synnerligen djupt. Dess för och emot
äro icke af väsentligt annan natur än de
som den dagliga politiska pressen tusen
och en gånger lagt fram till ens
begrundan. Skillnaden ligger hufvudsakligen i

den oförnekliga fördomsfrihet, den
konsekvens, behärskning och urskillning, hvilka
som ett sympatiskt och tillitväckande drag
genomgå hela boken, oberäknadt den

högre grad af energiskt eftertryck och
handgriplig skärpa som de döda
maximerna vinna i sina förbindelser med lefvande
människors lif, deras viljor och krafter.
Men det är det rent politiska, som
framför allt intresserar förf., aktualiteten, det
påtagliga, de yttre rörelsemomenten. Den
som ställer sig lyssnande i önskan att få
höra något om det, som skaldens finare
öra skulle kunnat uppfatta under de
upprörda lidelsevågornas dånande och hans
mun meddela af, något om de djupare
konflikter, som måste utkämpas under ytan
för att dess svall skall kunna äga den
intensitet det har, den vulkaniska kraftkällan
själf, hvars rök och glödande lava nu
om-värfva oss, han får icke höra så mycket.

Det är min tro att förf. till större
psykologisk — och därmed till reell —
sanning skulle kunnat fördjupa sitt ämne.
Stoffet är ju rikt — kanske allt för rikt
bara — det måste fordras jättekrafter att
i nämnda afseende handskas därmed.
Antydningar finnas. Det finns uttalanden och
iakttagelser, som plötsligt lyfta det hela
upp pä en annan sorts nivå, än det nu
står på, och som ställer i ett annat,
egendomligare och mera skarpt ljus vissa
scener och figurer. Det kommer en och
annan gång en replik i en dialog, en
kon-fronteringsscen mellan tvenne oförenliga

åskådningar, två hafsåtskilda världar med
hvar sitt klimat och hvar sin människoras,
då man för ett ögonblick anar i en snabb
blixteffekt tillvarons egna djuptliggande
antinomier, de mystiska rörelseprinciperna
själfva, oändligt mycket hemlighetsfullare
och mera förskräckande än dessa deras i
grund och botten så efemära
manifestations-fenomen, som träda fram inom våra ögons
snäfva synkrets. Man kan få en plötslig
känning med de undermedvetna
elementens eviga cirkelvandringar, deras
förknipp-ningar och upplösningar, deras
förskjutningar och återtaganden af sina
jämviktslägen — sak samma af hvad natur vi nu
tänka oss dessa element — så som de
mer påtagligt än flerstädes annars spegla
sig i dagens slitningar mellan uppflytande
och sjunkande människolager. Massan —
massan fattadt som begrepp — skymtar
fram i några hastigt öfverglidna ord, ett
kaos i vardande, skickelsediger och
all-varstung, massan som är dum och
okunnig, men som kanske ändå till slut af sina
instinkters osviklighet ledes till den seger,
där kulturbäraren, den värdefullare
ensam-ställda individen dukar under just för de
lönliga bristerna i sitt instinktlifs
organisering, liksom vore det lifvet själft, som i
en akt af hårdhändt, men kanske rättvis
grymhet sträfvade att släta ut de gränser
mellan högt och lågt, som dess egna
lagar i sitt förverkligande bragt till
oöfver-stigbarhet och utvecklingshämning.

Men mer än antydningar blir, som
sagdt, allt detta icke. Och bokens
förtjänster äro icke att söka på detta
område, utan på de rent fackligt-artistiska,
det kompositoriska och skildrande. Och
här måste de skattas ganska högt.
Ossian-Nilsson har, hvad icke så många nu till
dags hafva, men I* som var de äldre stora
romanförfattarnas företräde, nämligen en
verklig berättarestil. Han skildrar. Han
gör icke som många andra, ett skutt här
och en konstpaus där och så efter
hvar-annan mening ett par tre innehållsrika
små punkter. Han refererar, men utan att
göra tidningsreferat. Också något sådant
som ett agitatoriskt folkmöte, där de
ora-toriska explosionerna, de lössläppta
gesterna, den allmänna stämningen af än
trögt ointresse, än våldsamt
framsugge-rerad nervositet särskildt tyckas inbjuda
till ett stilistiskt presto, förstår han att ge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free