Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Nyare svensk prosakonst. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dare, som sig omvänder och gör bättring,
må den väl däremot kunna trots allt fylla
en plats, och det förslag, som lär vara
framkommet, att i en massupplaga sprida
konvertitens bekännelser ut öfver det ännu
mörka landet vore kanske något för våra
socialpolitici att taga vara på.
Det är högst sannolikt, att vi under
den närmaste tiden skola fa bevittna ett
tillskott af icke obetydligt omfång till det
bibliotek, i hvilkét »Barbarskogen» och
»Samhällets fiende» redan ingå som vol.
I och II. Themistokles’er, hvilka
Miltia-dernas lagrar icke lämna någon ro, skola
väl icke länge dröja att söka utlopp för
sin äregirighet. Hur glädjande detta än
vore ur samhällelig synpunkt, kan jag icke
undertrycka en misstanke om att
litteraturen i egentlig mening icke har mycket att
vinna därpå.
*
\
Så vidt jag vet är Inför mörkrets portar
det första försök, som Bertel Gripenberg
gjort på prosans område. Ty mer än ett
försök kan boken knappast kallas, och
— tilläggom det med ens — icke heller
ett särdeles lyckligt. Gripenbergs läggning
är säkerligen afgjordt lyrisk; han faller
också ett lätt byte för samma försåt som
mer än en af den bundna formens
konstnärer fallit för och som ligger i den
felaktiga beräkningen vid öfverflyttandet af
sin specifika konstarts metoder och
syftemål på ett område, där delvis andra lagar
ha att gälla. Att en lyriker känner ett
behof att komma till tals på prosans i de
flesta fall mindre pregnanta, men fylligare
och nyanseringsbarare tungomål, är ju i
och för sig sympatiskt; det vittnar om att
författaren känner sig i behof efter vidare
möjligheter än hittills stått till hans
förfogande, att han har något på hjärtat,
som han ej blott vill ha utsagdt — och
versen är ju som intet annat uttryckets
strålande konst — men också motiveradt,
belyst från mer än en sida, diskuteradt
och klarlagdt i sina element, och för allt
detta är prosan det naturliga medlet, som
ingen bunden dikt på allvar torde kunna
konkurrera med. Erkännas skall också att
mången gång det varit den lyriske
konstnären hvilken som ingen af dem, som
födts till denna, den analyserande konstens
förstfödslorätt, förmått utnyttja alla dess
möjligheter, fördjupa och förinnerliga
analysen just genom sin uttrycksförmågas
trälfsäkerhet. Men alla lyrici äro
verkligen icke ämnade till prosatörer. Minst
af alla Gripenberg, synes mig. Så
utomordentligt starkt han ibland kunnat gripa,
då det blott och bart gällt att skänka den
instinktiva känslan af öfvertygelse och
ovedersäglighet, att förmedla det
oreflekterade stämningsintryckets suggestion
vis-a-vis något, som aktualiserats i förfis
medvetande, lika tunn och litet bärig har allt
för ofta den reella innebörden i alla de
vackra orden visat sig vara, då man
begått den för många kanske brottsliga
handlingen att söka sig ner till deras kärna.
Och för prosakonstens fordringar på
orga-nitet och nödvändighet fordras dock först
af allt kärnan för stam, grenar och blad
att utveckla sig ifrån.
Att få något nytt särskildt ur det
motiv, som förf. här tagit upp till
behandling, fordras för öfrigt icke så litet, så
blött och stött, så idissladt, och ut- och
invändt som det varit allt ifrån fru
Poti-fars och sköna Helenas dagar. Fru Nord,
den demoniska förförerskan i Gripenbergs
novell, är ännu ett exemplar af »les
grandes amoreuses», som världslitteraturen har
så godt om och som särskildt i våra
dagar tyckas ha en så gynnad och
respektfullt omhuldad existens. Hennes Josef är
till på köpet en ung och renhjärtad
prästman, som hon träffar samman med på en
klinik, där han vårdas för en svår
ögonsjukdom. Hon vet att han skall blifva
blind, och det ger henne en särskildt
raffinerad njutningskänsla att veta, att då hon
tillhör honom som den första skall hon
också tillhöra honom som hans sista. Hon
har att kämpa med hans religiösa och
sedliga betänkligheter, men hon
öfvervin-ner honom med en falsk försäkran att hon
själf är fri och ett lika falskt löfte att med
tiden gifta sig med honom. Han glömmer
sin Gud och sina ideal och upplefver med
den sköna förförerskan några af förf. med
själfberusad yppighet utmålade
kärleksnätter. Men den ombytliga frun har snart
fått nog och återvänder hux flux till sin
man, som hon har i högönsklig välmåga
på ett annat håll. Den stackars pastorn
står där öfvergifven och besviken, med
dagen-efter-stämning och samvetsagg, och
då doktorn strax därefter förbereder ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0554.html
