Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom på hans öde, som han själf hitintills
sväfvat i okunnighet om, tar han sitt lif
genom att kasta sig från den balkong, där
han brukat fira sina herdestunder och där
han sålt sin förstfödslorätt för sinneslustans
röda grynvälling.
Som man ser en hvarken i lifvet eller
litteraturen särdeles originell historia. Att
på ett mera smakligt sätt variera den har,
som sagdt, Gripenberg icke lyckats.
Sinnenas seger öfver de goda
föresatserna, jordens öfver himlens, ja’ets öfver
nej’et har väl varit det, som förf. velat
ge ett uttryck för. Det är också i och
för sig ett oerhördt ämne, det rymmer i
abrevierad form hela tillvarons bittraste
tragik, alla mänskliga nederlag ropa i det
sitt: hvarför? Det finns väl knappast heller
något enda annat, som så för all rationell
analys ogripbart dunstar bort i luft som
det evigt obesvarade kärleksmysteriet,
driftmysteriet, och det skall väl också alltid
så förbli: det förefaller mig som om äfven
det omöjliga en gång skulle blifva möjligt,
om hela tillvaron ordnade sig för ett
segrande förnufts öfverblick i sina lagar och
tydde sig i sina lagars begreppsmässiga
mening, att detta problem dock skulle stå
kvar oförklaradt som det sista och svåraste.
Ty att tränga till dess rot är ju att tränga
ned till lifvets egen rot, dess yttersta grund
— centralproblemet själft. Det är därför
också det som konstnärligt motiv alltid så
starkt har suggererat och alltid skall vara
möjligt att på nytt dikta öfver — och det
är därför också man med så mycken
förtrytelse ser det af klumpiga händer eller
lättfärdiga sinnen snurras rundt i luften
som en diabolo-snurra, medan trogna
grannar med mera sådant stå bredvid och
vifta: hurra! Jag vill härmed ej ha sagt
att jag tror att Gripenberg med sitt arbete
bara vill ha gjort en dylik konstnärlig
piruett — det går nog en underton af
allvar bakom orden, hur pass föga märkvärdigt
dessa än ha att säga. Men det häftar
något af kliché vid hela framställningen.
Fru Nord är en helt vanlig litterär
»Mann-fresseriri». Ett försök, som förf. gjort att
få henne något mer komplicerad än hvad
denna i och för sig nog så enkla typ är, och
därmed också en smula intressantare,
nämligen genom att utrusta henne med ett
drag af oegennyttigt medlidande, så att
hon, samtidigt med att hon tillfredsställer
sin egen passion, genomtränges af
föresatsen att bereda den olycklige mannen
ett stort och strålande lyckominne från
det lif, han snart för alltid kommer att
utestängas från, det försöket kan heller
inte sägas ha utfallit riktigt lyckligt. Så
försummad som behandlingen är af fru
Nords psykologi, blir detta drag i alla fall
mycket litet troligt hos henne. Lika litet
öfvertygande är också pastor Schennes
figur. Han är en blodlös skugga, och
slitningarna i hans själ påstås rätt och
slätt utan att de med någon påtaglighet
bevisas. Det hela gör intryck af
hastverk och i sina flesta partier brist på
med-kännande inspiration.
Bokens bästa sidor äro de, där förfis
lyriska fantasi får tillfälle att fritt skapa.’
Man minnes skildringen af en tryckande,
vindlös sommarnatt utan svalka och
kvalmigt ångande af jasmin-doft, där ett sjukt
barns hysteriska gråt timme efter timme
ljuder som ett hörbart eko af sömnlösa
människors ångestfulla missmod. Och det
brinner verkligen glöd och en sinnenas
feber i de ord, som äro offrade minnet af
sagans och historiens stora kärlekspar, dessa
lidelsens heroer och vällustens
ädelstens-tyngda öfversteprästinnor, som tidernas
morgontimmar en gång lyste öfver, som
för länge sedan blifvit en handfull aska,
men hvilkas skuggor ännu stiga ur
årtusendenas dimmor som heta ökenstjärnor
öfver våra horisonter. Det är bara det,
att man nu börjar kunna den där
vällustpoesien, som en del skalder aldrig
tyckas tröttna på att som en särskildt
kostbar krydda sätta till sina anrättningar.
Man kan snart inte undgå den lika litet
som den obligatoriska persiljegrönskan i
smöret på ett äkta svenskt smörgåsbord.
Vi äro snart så intima med alla dessa
sfinxartade damer med smaragddiadem och
styf guldbrokad upp till hakan, så
hvar-dagsvana vid svällande bolstrar,
kristallkärl och outsägligt underbara viner, så
öfverlägset blaserade på hvit nakenhet,
svällande bröst, rasande famntag och alla
österlandets laster, att man bör vara en
mycket litet fördärfvad 7-klassist för att
ännu kunna njuta och bäfva inför dem och
för att synden ännu skall bibehålla sin
perv-kittlande bouquet. Det är ganska eget att
man inte ser, hur den blodröda
purpurkappan, som vällustens så ifrigt uppvak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
