Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden. Af Nils Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sakförhållanden, som knappast förut varit
synliga i populär form. I det andra
kapitlet följer efter en redogörelse för djurens
elementärorgan, cellerna, en framställning
öfver ryggradsdjurens olika
utbildningsgra-der, med fakta hämtade ur anatomien och
embryologien.
I följande kapitel behandlas frågan om
ryggradsdjurens utveckling från de
synpunkter, som lämnas af de utdöda djuren,
d. v. s. här rådfrågas paleontologiens åldriga
vittnesbörd. Dessa undersökningar ha
företagits för att rusta oss till angrepp på
huf-vudfrågan: människans ställning till de
öfriga djuren. I det nästa kapitlet (IV)
följer nu en behandling af människans
förhållande till de öfriga ryggradsdjuren,
sådant det framgår ur jämförande
anatomiska studier. Af detta kapitel vill jag
särskildt påpeka den synnerligen lyckade
populariseringen af hörselbenens historiska
utveckling. Så vidt jag vet, är det första
gången, som detta för förståendet af
däggdjurens och människans uppkomst så
viktiga utvecklingsförlopp återfinnes i en
populär skrift i fullt njutbar form. Förfis
framställning i denna delikata fråga är
sådan, att en hvar kan såväl förstå
utvecklingens förlopp som dess betydelse. I det
följande kapitlet får fosterutvecklingen lämna
sin tribut till tankebyggnaden. Detta
kapitel öfverflödar af nya landvinningar för
den populära biologien. I kapitlet om
människokroppens rudimentära organ
meddelas’oss, utom de mera kända exemplen,
en hel del nya af största intresse,
allesammans pekande mot samma mål,
människans nära släktskap med andra
ryggradsdjur. Och tryggt kan man påstå, att
äfven om alla andra bevis saknades,
ensamt förekomsten af dessa förkrympta,
obrukbara organ vore fullt tillräcklig för att göra
descendensläran till ett logiskt postulat inom
biologien. Så följer kapitlet om hjärnan,
själslifvets organ, där läran om
hjärnfunktionernas lokalisering särskildt behandlas,
Kap. VIII är ägnadt åt människans
anatomiska förhållande till aporna. Här
lämnas alla önskvärda bevis för människans
släktskap med dessa varelser. I de två
slutkapitlen dragas de sista slutsatserna i
beviskedjan. Här behandlas nämligen de
första människoraserna och den berömda
apmänniskan (Pithecanthropus erectus) från
Trinil på Java. Det första af dessa
slutkapitel sysselsätter sig hufvudsakligen med
de fossila resterna af människor, som man
funnit i olika delar af Europa
(Neander-thal, Krapina o. s. v.). Sedan denna bok
börjat tryckas har det nu emellertid
tillkommit några nya viktiga fynd, och som
dessa endast helt kort kunnat vidröras är
det att hoppas, att de må kunna få plats
i den nya upplaga af boken, som visat sig
nödvändig redan efter 6 veckors förlopp.
I inledningen till sin bok skrifver Leche:
»Förutom att lämna en kort framställning
af innebörden af de fakta som skola
lära oss förstå vår egen urhistoria, skulle
jag önska att genom denna bok inom
vidare kretsar väcka sympati och intresse
för den moderna biologien, dess tankegång
och dess syften.» I hög grad glädjande
för den moderna biologiens idkare vore
det, ifall dessa Leches ord skulle vinna
anklang särskildt bland de högsinta
mecenater, som frikostigt understödja
naturvetenskapliga företag, att dessa måtte erinra
sig, att det finnes en form af biologi, som
i högre grad än den, som representeras af
djur- och djurlifsbeskrifningar, förtjänar att
understödjas, enär den lämnar högre,
värdefullare kulturvaluta, nämligen bidrag till
vår världsåskådning. Med afseende på
materielt understöd är nämligen denna
forskning, hvars härd är vårt lands tre
högskolor, mycket svagt tillgodosedd.
Boken är lättläst och framställningen
är synnerligen fängslande. För min del
tror- jag att endast en författare kan
ställas vid sidan af prof. Leche såsom
biologisk popularisator, nämligen Ernst Hæckel,
hvars glänsande framställningskonst är
äfven oss svenskar välbekant. Likväl är den
svenske författaren betydligt försiktigare i
användandet af hypoteser.
Ett förökadt värde får arbetet genom
det rikliga illustrationsmaterialet, bland
hvilket förekomma talrika
originalafbild-ningar.
I Leches bok bjudes oss sannerligen
icke stenar i stället för bröd.
Nils Holmgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
