Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Altarskåpen och teatern omkring år 1500. Af Johnny Roosval. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
luften skola vi skaffa oss ur det
egendomliga käril, som säges vara den bästa
behållaren för hvarje tids lynne och
vilja, och som kallas dess teater.
* *
❖
Teatern på medeltiden var något
oer-hördt högtidligt och rart. Icke ens under
dess glansperiod forekom regelbundet
spelande kväll efter kväll. Det kom
ytterst sällan, som ett stort gemensamt
företag, ett korståg eller ett krig är man
frestad att förlikna det vid. Det är nu
uteslutande det allvarliga skådespelet
med ämnen ur den heliga skrift eller
legenden som vi tänka på. Det hade
utgått från kyrkan och omhuldades länge,
särdeles af prästerskapet, ty dess verkan
på själarna var stor. Om dess gripande
effekter berättas följande exempel:
En landtgrefve Fredrik den frejdige
af Turingen såg i Eisenach ett spel
öfver de vise och fåvitske jungfrur.
Stycket finnes ännu kvar, och det slutar så
att de kloka lampvårderskorna muntra
tåga in i himmelriket, under det att de
få vitska trots jungfru Marias förböner
hos Kristus, på dennes befallning hämtas
af grymma djäflar och under hjärtslitande
klagan släpas till helvetet. Då icke ens
Marias böner hulpo, ropade landtgrefven:
»Hvad är då kristen tro? Vill icke
Herren hjälpa oss ens på sin moders
förböner?» Hvarpå han for till Wartburg
och låg sanslös fem dagar, fick så ett
slaganfall, låg till sängs tre år och dog
därefter.
Men det var icke endast hemska
intryck som mysterierna bjödo på. De
gåfvo sina åhörare allt det som stora
städers befolkningar bruka anse som ett
behof och som innefattas i ordet
sensation. Prakt, lif, rörelse, utgifter,
grymhet, uppoffring, allt i stor skala, så att
den fullkomligaste kontrast mot hvar-
dagslifvet nåddes. En stad som skulle
regaleras med ett stort mysterium stod
också totalt på hufvudet. Man har ett
påbud från magistraten i en fransk ort
vid ett dylikt tillfälle: att ingen skulle
få tillåta sig den djärfheten att utföra
något handtverk under dagarna för
spelet. Spelet gick ofta på tiotusentals
vers och behöfde ofta en hel vecka för
uppförandet. En extra teaterbyggnad
hade rests, omgifven af stånd, butiker
och allsköns nöjen, och det berättas från
en annan fransk ort, att musikanter
spelade i staden i ett under hela speltiden
både dag och natt och förlustade
invånarna. Skådespelarna, stolta som
tuppar öfver sina prestationer, belönades
också understundom, när det gällde vackra
gossar eller flickor, på ett sätt erinrande
om den moderna teaterfolkskrönikans
romantik. En skön perukmakarlärling,
som spelade Sankta Barbara, var så
rörande i sin framställning af det arma
helgonets lidande, »att det var många
personer som gräto, och det var ingen,
vare sig riddare, klerk eller lekman, som
icke åtrådde att hafva sagde gosse i sitt
hus för att föda och fostra honom». En
rik änka ville adoptera honom, men en
kanonikus skickade honom till Paris för
att studera, hvilket var så mycket
lägligare för gossen, som han just skulle
komma i målbrottet och alltså icke
framgent skulle kunna spela kvinnliga roller
med samma framgång. Den unge
Fi-garo gick det väl på studiebanan, han
blef både »maltre és arts» och kanonikus.
En scen, sådan som han och hans
kolleger i mysteriets yppighetsålder, 1450—
1550, uppträdde på, var i allmänhet en i det
fria uppförd estrad, framför hvilken
åskådareplatserna voro amfiteatraliskt
anordnade. Estraden var minst ett par gånger
till så lång som en modern scen, ofta
stödd mot en byggnad, en kyrka t. ex.,
som fondvägg. Hvad skulle man med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
