Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Otto Salomon och Nääs. Af Jeanna Oterdahl. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samkvämen med kaffe och upptåg och
»Nääs-visor» i den gräsbevuxna
backsluttningen nedanför Vänhem, där
Säf-velången glittrar fram mellan björkarna.
Och de som kommo till Nääs
be-höfde glädjen. Jag tänker nu ej mest
på dem som kommo från de stora
samhällena, där man är väl aflönad och har
tillfälle till utveckling och uppfriskande
umgänge med människor. Jag tänker på
dem som kommo ur en vrå af världen,
där de lefvat ensamma med sitt hårda,
ofta oförstådda och tacklösa arbete,
uselt aflönade och utan vänner. För
dem blefvo de sex veckorna på Nääs
med det friska, muntra arbetet, de många
kamraterna och den varma, personliga
vänligheten till en enda lång
solskensdag, kanske det vackraste minnet i
deras glädjefattiga lif. Jag erinrar mig
ännu efter många år den svältfödde
ynglingen på ett par och tjugo med de
slitna kläderna och ett par hänförda blå
ögon i det tärda gossansiktet. Han var
född i Lappland och lärare i en liten
ambulerande folkskola långt uppe i
Värmland. Och den stackars
småskollärarinnan från någon af Smålands aflägsna
skogsbygder, ovan vid människor,
klumpig, tafatt och blyg. . ..
Glädjen på Nääs tilläts aldrig att
öfverskrida måttfullhetens gränser. Den
hölls tyglad af en sträng och obeveklig
disciplin, som afhöll från hvarje oskön
eller bullrande öfverdrift. Utan denna
disciplin, hvilken aldrig tålde någon art
af själfsvåld, hade Nääs ej förmått blifva
hvad det blef. Och säkerligen var det
blott i sällsynta undantagsfall, om ens
någonsin, som den väckte opposition.
Mannen, som höll i tyglarna, bar en
alltför stark prägel af själftukt, för att
sådant skulle komma ifråga.
Egentligen var Otto Salomon aldrig
rätt glad åt att kurserna vuxit ut till att
omfatta ett så stort antal deltagare, som
de småningom kommit att göra. Han
kände sig ej ha makt att gifva åt de
många hvad han hoppats kunna ge åt
de få: tillräckligt mycket personligt
intresse och personlig sympati. Af delvis
samma skäl klagar han öfver att kurserna
äro för korta, han hinner ej med hvad
han skulle vilja. Hur snabbt än
samvaron med de många lärjungarna synes
ha förrunnit, alltid är det med smärta
han ser dem bryta upp. »Jag borde
vara van att bjuda farväl», säger han,
men han blir aldrig van. Uppbrottet
innebär aldrig •— eller åtminstone blott i
högst sällsynta undantagsfall — en
befrielse för honom, han kan aldrig se
afskedsstunden nalkas »utan att hjärtat
sammankrymper och ögat tåras». Då han
står i stora salen på slottet under
Nääs-standaret. med hela den brokiga skaran
framför sig för att för sista gången tala
till dem alla, känner han sig som den
som måste stanna på stranden, medan
ångaren sticker ut till hafs, medförande
personer, hvilka stå honom mycket nära.
De ha redan hunnit intaga »vänsätena
i hans hjärta».
Och han tackar hvarje afgående kurs,
så som endast den af hjärtat ödmjuke
kan det. Han tackar för trofast arbete,
för hängifvenhet och vänlighet, för den
glädje det beredt honom att få se vackra
och goda drag afslöjade. »Hvad vi här
gifvit är så litet, hvad vi fått är så
mycket.» Men grundtonen i hvad han har
att säga, det må nu handla om slöjd
eller annat, är ständigt densamma: »Med
vemod ser jag Eder draga härifrån».
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
