Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sfinxen. En saga. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betraktade den från alla sidor, mätte dess
höjd och längd — från tassens klo till
■örats spets, från näsa till svanstofs —
gäspade förströdt och uppfångade då och
då ett ord af den lärdes föreläsning, som
började med urtiden och vanligen ej hann
längre än några århundraden framåt, förr
än oron åter klippte af den och dref
skaran att i hast bestiga kameler och
åsnor och jaga bort mot ökenranden, där
en svag skymt af tinnar och torn antydde >
att en stad väntade dem.
Men sfinxen log efter de flyende, sitt
tysta, lugna, stereotypa leende. -—■
En dag kom en yngling vandrande
öfver öknen. Han styrde sina steg mot
sfinxen och satte sig framför henne, så
att han kunde se henne rakt i ögonen.
»Gå till mig, så finner du sanningen»
mumlade han.
Han läste ej upp orden från inskriften j
ty han kunde ej tyda dess gamla
invecklade bokstäfver. Han kunde ju ej
ens tyda de enklaste moderna, kunde ej
läsa, ej skrifva, ingenting. Men han hade
hört, att där stod så, och han trodde det.
Sanningen!
Hans enkla tanke ströfvade ej genom
tid och rum för att belysa ordet, sökte
ingen utgångspunkt, intet fäste för långa
slutledningar, splittrade ej hvarje begrepp
i ett stoft af subtilaste tomhet.
Sanningen var för honom någonting
åskådligt fast, någonting lefvande och varm
som en människa, endast oändligt större
och mäktigare, en gud, som skulle stiga
ned från höjden och bringa en
öfver-svinnelig lycka.
Nu satt han framför sfinxen och fäste
sina blickar på henne med en blandning
af uppmärksamhet, vördnad och orubblig
beslutsamhet. Sanningen låg ju förborgad
i detta gåtfulla leende och i dessa stela
ögon. Han hade hört det, och han
trodde det.
Sol gick ned och upp, ökenvind vände
sig, från norr till syd, från öst till väst,
dag svann efter dag, men ynglingen vek
ej från sin plats. Han satt orörlig i
sanden, och hans ögon lämnade ej sfinxen.
Girigt sögo de sig fast vid hennes anlete.
Det var, som om han räknat hvarje
liten fåra, som om han med blicken
ville slita ut någonting, som satt djupt
och fast insprängdt där.
Karavanernas män lade snart märke
till den unge mannen, som svartbränd af
solen satt och stirrade mot stenbelätet.
De talade först förnuft med honom och
sökte få honom därifrån. Men då han
ej tycktes höra deras ord eller förstå
dem, började de betrakta honom som en
besatt, en helig. Välvilliga händer spände
en tältduk öfver hans hjässa, till skydd
mot solen, och buro då och då till honom
föda.
Några år gingo. Äfven främlingarna
fingo sin uppmärksamhet riktad på den
egendomlige mannen, som satt lika stel
som stenkolossen. Han stod nämnd i
deras böcker som en underlig kuriositet,
ett slags bihang till sfinxen. Och någon
af de lärde kunde stundom, efter att ha
läst upp sin vanliga läxa, stiga fram till
den orörlige, peka på honom och fortsätta:
»Och här ha vi den egendomlige
infödingen, som sedan flere år suttit och
stirrat på sfinxen — ett underligt, ehuru
ej ovanligt exempel på, hur urgamla
religiösa föreställningar kunna ligga
slumrande under det normala medvetandet,
för att plötsligt åter vakna till lif. — Ty vi
måste förvisso alla underskrifva professor
Meyers teori, enligt hvilken denne man
helt och hållet bör ses ur synpunkten at
religiös atavism. I sfinxens gestalt ville
den gamla folkföreställningen —»
Men här hände stundom, att en
annan — lärd äfven han, fastän på ett
annat sätt — trädde fram och afbröt
den talande:
»Ursäkta min herre, men jag vågar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
