Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes mig emellertid den andra af bokens
äste-tiska uppsatser: »Rafaels ’La Disputa’». Så
vidt jag vet är här för första gången inför
svensk publik sedan den saligt jordade
gammalakademiska ästetikens dagar en lans orädt
bruten för ett uppskattande af
högrenässansens konst, ett uppskattande som i viss grad
gör front mot vissa romantiska själars
apo-teosering af quattrocento och som
utomlands, särskildt i Tyskland, nu sedan ett
tiotal år tillbaka tillfört det konstnärliga
bedömandet fördjupande och befruktande
uppslag. Som ett svart får har cinquecento
stått i det allmänna medvetandet — med
undantag ändå för Michelangelo och
ve-netianarna — och gör så väl i vårt land
mestadels än i dag; och allt ondt, man tillagt
den epoken, har man sett förkroppsligadt i
den »innehållslöse», »sliskige»,
»akademiske» Rafael. Romantikens känslobigotteri
har utkräft hans hufvud på ett fat. »Det
låg i borgarseklets anda att göra det sköna
misstänkt som något aristokratiskt
djäfvuls-tyg, just därför att det i följd af sin
allmängiltighet alltid i viss grad står utom
tid och rum.» Borgarseklets anda älskade
»det nederländska, det groteska i ordets
öfverflyttade bemärkelse Spastara har
länge sedan gått ur vägen för Lotta Svärd».
Mot denna kälkborgerliga och sentimentala
uppfattning af konstnärliga ideal är det
som Heidenstam uttalar sina ord. Stoltare,
aristokratiskare, konturfastare önskar han
idealen. Hans uttalande är intressant att
märka sig till minnes som ett af de
förebudande tecken, som, om man iakttager de
kulturella konstellationerna i våra dagar, varsla
om den nya klassicism, hvilken synes på
mer än ett håll vilja arbeta sig fram allt
efter som tiden lider. Att Heidenstam, den
borne klassikern, går fram som en af
pio-niärerna för den samma är för honom själf
ytterst karaktäristiskt; nyromantikern
Heidenstam, som skref »Klassicitet och
germanisme, gick aldrig utan särtecken med
i den stora hjorden. — Essayen är
skrif-ven 1900, två år efter det första upplagan
utkom af Wölfflins »Die klassische Kunst»,
den bok som, hur litet programmatiskt den
än framträdde, kan sägas inleda den nya
æran inom det konsthistoriska och
konstkritiska gebietet. Troligen är
Disputa-upp-satsen af denna oberoende, men båda äro
tydliga utslag af samma långsamt
framväxande reaktion mot en romantiserande förtid.
»Ett nytt 1809» och samlingen af tal
konfrontera oss omedelbart med Heidenstam
i hans sista fas: som politiker,
ungdomsledare, nationalist, folktribun. Ett och
annat af de senare falla väl icke inom denna
ram — som det gripande afskedet vid
Oscar Levertins graf — men största delen,
äfven sådana som ieke direkt ha politisk
innebörd, äro som sagdt starkt
genomsyrade af politisk eller social tendens. Deras
innehåll må här lämnas å sido; det är
naturligt, att de på ett håll väcka entusiasm
liksom på ett annat förargelse. Olika
politiska fraktioner måste om dem tänka olika.
Tredje man gör nog bäst att här vid
lag frånsäga sig ordet. Undandraga sig
deras intryck kan väl dock ingen.
Härför äro de allt för mycket laddade af
intensitet och energiskt allvar. Det är här
verkligen något af den fosterländska jordens
eget rop till söner och döttrar —
anklagande, bedjande och uppmuntrande. Det
är här något af hvad man verkligen vill
mena med patriotisk vältalighet — utan
både Gustaf Adolf och Sturarna.
För denna vältalighet lämpar sig också
i sällsynt hög grad den heidenstamska
prosan i dess sista fas med dess oerhördt
pressade lapidarstil. Det är en
oöfverträff-lig svikt och tyngd i dessa knappa ord.
Den kompositoriska formen står däremot
icke alltid på samma nivå. Man märker
ofta den impressionistiska
ögonblicksstäm-ningens öfvervåld. Men det finnes också
sådant allt igenom glänsande och rikt. Så
talet vid midsommarkursernas öppnande
år 1902. Så glansfullt lefvande som här
har icke det gamla Stockholms forntid
förr stått upp i ord, åtminstone ej sedan
»Svenska öden och äfventyr», och på ett
öfverlägset otvunget sätt få de flammande
synerna leda öfver till den innevarande
stundens realitet och de didaktiska
konklusionerna. Vid sidan af detta tal är i
detta sammanhang att sätta ännu ett,
midsommartalet på Mösseberg 1907. Som
knutpunkt för kompositionerna införes här
den vandrande judens symboliska gestalt.
Helt i förbigående att börja med: »Jag
undrar hvad den vandraren skulle ha att
säga oss, om vi helt dristigt
försök-te-inbilla oss att han stundom letar sig fram ända
hit och just nu närmar sig därborta vid
vägkröken.» Och se — han står där.
»Slitna kläder, kanske litet rödt kvar i ull-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
