Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tofsarna på bältet. —• — Hatten på
bröstet och bugningar och bugningar åt sidorna,
fast ryggen är krokig nog förut.» Nu
närmar han sig — jo se, han vill tala. »Han
sträcker de darrande gubbhänderna mot
talarstolen och vi få stödja honom under
armbågarna för att få hjälpa honom upp.»
— Hela denna fiktion är utomordentligt
skickligt gjord, och jag inbillar mig att de
af de närvarade vid tillfället i fråga, som
i någon mån voro mottagliga för
påverkningar af detta slag, måste som under en
hypnotisk suggestion fått ett rent visionärt
synintryck af den främmande gästen, som
kom att tala från talarstolen i deras midt.
Till sist vill jag blott som afslutning citera
ännu ett par ord — ur talet till Uppsala
studenter —, därför att de så vackert
sammanfatta allt det, som i denna bok, liksom i
allt annat som Heidenstam skrifvit, griper
och lyfter upp och binder en vid hans verk
för lifvet — en enkel åkallan, som rymmer
en religion:
»Stig som en ledstjärna framför oss, du
ofattbara människolängtan till det som är
upphöjdt och stort 1»
*
Det berättas en historia om Strindberg:
En bekant skådespelare hade en gång
haft audiens hos konungen. Vid ett
sammanträffande beskrifver han för sin vän
författaren dess detaljer. I ett snart därpå
utkommande historiskt skådespel af
mästarens hand återfinner han till sin
öfver-raskning beskrifningen använd ord för ord.
Han gör den andre uppmärksam därpå och
erhåller till svar: »Ja visst. Jag är dig
mycket tacksam för ditt meddelande. Inte
kan man hitta på någonting inte.»
Har yttrandet verkligen gjorts, tillhör
det väl dem, i hvilka, enligt Strindbergs
egen ofta upprepade försäkran, han i
peni-tentiärt syfte älskar att beljuga, baktala och
illa berykta sig själf. Ingen torde på allvar
kunna förebrå honom, att han icke kan
»hitta på» någonting — och detta i mer
än en bemärkelse. I så mycket högre
grad tyckes det kunna tillämpas på en
annan författare, mer än en gång
inarrangerad i det brödraskap, som i den store
ser sin Messias och ledare framför alla
andra, jag menar Hugo Öberg.
Som hos väl ingen nu skrifvande, får
man i hans arbeten intrycket af en fanta-
siens nästan otroliga torka, för att icke
säga sterilitet. Det stora kontoret gör intet
till för att förvandla eller ens modifiera
detta intryck. Författarens ögon kisa lika
närsynt som förr på ting och förhållanden,
han gör fortfarande samma exakta
reporterreferat. Hur rent otympligt exakt är t. ex.
teckningen gjord af den miljö, där hjälten,
den unge skrifvaren Eugen Beauclair, blir
inplanterad, det stockholmska tariff-kontoret
med dess typer och personager: förf.
be-höfver 13 hela sidor för att göra undan
presentationscenen på, figur efter figur ropas
upp, etiketteras och får göra helt om marsch.
Det finnes i detta sammanhang också en
annan passus i boken att framdraga, som
lämnar ett icke oväsentligt bidrag till förfis
litterära psyke: en af herrarna på kontoret
skall skrifva en roman, en stor
uppmänings-och uppgörelseskrift riktad mot samhälle,
Gud, jag vet icke allt hvad storartadt; och
kamraterna slinka en efter annan ned från
sina pulpetstolar för att meddela honom
en erfarenhet eller berätta en anekdot, allt
mottages med tacksamhet, antecknas och
flikas in i romanen. Hvilken troskyldig
naivitet i denna fantasi om ett allvarligt
konstverks tillblifvelse! Och hur lyckligt
blind är förf. icke för den fatala
innebörden i den af honom själf funna parallellen
mellan detta kollektivarbete och det som
utföres af de saporogiska kosackerna på
Repins bekanta tafla, hvilka skränande och
rödmosiga tillsammans knåpa ihop ett
fejde-bref till storsultanen!
Det torde icke vara för djärft att i
herr Stenbergs stora roman se en pendant
till hr Öbergs egen. Han gör sig intet
besvär med att öfverskyla sin samhörighet
med sina utvalda hjältar eller i sin
ordning dessas med hans egna, nog så
bekanta privata upplefvelser, och den lede
arffiende, hvilken hans föregående alstring
hufvudsakligen gjort äran att behandla,
målas åter igen — jag vågar ej säga för
hvilken gång — på väggen att
vederbörligen piskas. Man har därför ingen
anledning att tvifla på vederhäftigheten i hans
öfriga skildringar från kontorsrummen och
kafésällskapen. Alla dessa kamratporträtt,
som han i sitt företal försäkrat sig teckna
»uteslutande från välvilliga och humoristiska
synpunkter», göra verkligen intryck af en
fruktansvärd realitet. Det är framför allt
ett drag som förf. med genial intuition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0598.html
