- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
552

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ristisk kuriositetsjakt. För att än en gång
välja en bild ur det gastronomiska
konst-gebietet: man kokar intet godt kaffe på

gamla bönor.

Mæterlinck talar på ett ställe i sin
egenartade och djupa andaktsbok »Le Trésor
des humbles» om de dödas lif. Vi veta,
säger han, »att de döda icke dö. Vi veta
nu, att det icke längre är kring våra
kyrkor, men i allas våra hem, i alla våra
vanor, som de dväljas; att icke en rörelse,
en tanke, en synd, en tår eller en atom
af det förvärfvade medvetandet förloras i
jordens djup, och att vid den obetydligaste
af våra handlingar våra förfäder resa sig,
icke i sina grafvar, där de ligga orörliga,
men innerst i oss själfva, där de lefva allt fort.»

Man kommer att tänka på detta, då man
i Ludvig Nordströms Borgare läser
historien om »den tyste», den gamle mannen
som sitter och funderar öfver gåtor, gåtorna
om honom själf och alla andra människor.
»Men deras — människornas — själ, som
är ingenting annat än de dödas röster i
deras inre, den stiger aldrig eller högst
sällan från hjärtat till läpparna. När de
dö, börjar denna själ att tala i de
efterkommande, och då först börjar den dödes
rätta lif.» Och gubben, som sitter där,
han hör dessa röster. »Hur kunde han
höra de döda tala? Naturligtvis i sig själf.
Han själf var den trädgård, där de döda
vandrade af och an, och först när han
förmått alla onyttiga ord att sluta med sitt
sus och prassel, hörde han dem tala.»

Hur fint är här icke gifvet form åt en
sanning, som lika klart kan uttryckas
medelst ett abstrakt vetenskapligt
descendens-teorem som medelst en dylik mystisk och
konstnärlig fantasi — så visst som alla
temperamentsbestämda motsatser och alla
splittringar i våra olika sätt att se väl
ändå till slut låta leda sig tillbaka till
samma enkla, allmängiltiga erfarenheter.

Det är också icke den enda gången man
— så egendomligt som detta vid första
påseendet kan tyckas — under läsandet
af Nordströms bok kommer att tänka på
detta Mæterlinckska arbete med dess
innehållsrika om också något kontursvaga
re-flexionslyrik. »Det osynliga leendet», som
skalden och barnet främst fått ögon att se,

men också hvarje god människa, och som
man ibland kan upptäcka med dess djup
af blidhet och visdom lysande öfver
tillvarons eget underliga ansikte, det som gör
att man lär sig förstå, att allt ondt och
styggt litet betyder mot det oberördt vackra,
som alla bära djupast under det tillfrusna
hjärtats stenar — det har allt i släkt med
»den osynliga godheten», som den store
flamske diktar-filosofen tyckt sig skönja som
en vördnadsbjudande ljusring kring
människornas hufvud. Och »den inre
skönheten», som han sagt så många
beundransvärda ord om, det är den som den svenske
diktaren också sett som en annan,
sago-aktigt skimrande och ljusöfverlöpt stad
bygga upp sig också öfver det lilla
fattiga hörn af världen, som hans bok
handlar om, ett lif, säger han, uppbyggdt öfver
själfva lifvet eller som en svärm af
oräkneliga gnistor — den hemlighetsfulla
af-glansen af människors handlingar och
känslor — »som göra denna osynliga värld
lefvande och lysande för ens öga».

Och ändå ingenting så olika som de
två! Latinaren, den öfverförfinade
grubbla-ren och fantasten, Ruysbroeks och
Platins förtrogne och lärjunge, och svensken
med sin godmodiga humor, sina lugna
hvardagsvanor, med all sin lyriska
sensibilitet af en nordländsk friskhet, en
bottensund trygghet, som alldeles ingenting har
att göra med den själfförsjunknes
medita-tiva andakt. Den hemliga lära han
omfattar vet ingenting om extasens
öfversvinn-lighet eller symboliska kulthandlingars
ceremoniell, ingenting om den mæterlinckska
spiritualistiska — ibland spiritistiska —
religiositeten, han nalkas sitt sanctuarium
med samma okonstlade fasoner och samma
hemvana förtrolighet, som germanen sedan
urminnes tider nalkats sina gudar. Det
burleska, det farsaktigt uppsluppna, de gälla
konstrasterna älskar han också som den
äkta german han är. Hur groteskt lustigt
blir det inte, när han lägger sina älskvärda
och fantasirika visdomsord i munnen på
den gamla fyllkajan fru Unæus (i »Den
oföränderliga»)! Och hur präktigt munter
äro inte den korta episoden (i berättelsen
om »Storken»), då den lille Tomas Lack
finner hela den kvinnliga personalen i
konsulns hus, från pigorna i
jungfrukammaren upp till sin mamma och hennes tre
väninnor i salongen raklånga på golfvet med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free