- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
553

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

örat till golfspringorna, för att lyssna sig
till något af det intressanta, som sker i
våningen nedanför, ertappade på bar
gärning och med all de ertappades
förödmjukelse och vrede koncentrerad i den korta,
förbittrade befallningen till det indiskreta
vittnet att genast packa sig i väg.

Detta drag af borgerlighet —
borgerlighet i dess bästa bemärkelse — är det som
ger boken den intagande och friska
hjärtlighet, som slår en till mötes från dess
sidor. Den har något af en kvällsbrasas
gemytliga värme och på samma gång af sältan
i den luft, som hafsvinden blåser in
mellan det lilla Öbackas röda trähus och
genom syrenhäckarnas blomspiror längs alla
de små gårdarnas trädgårdsplank. Den är
den lefvande anden i den miljö han tecknar.
I dess ljus få de hvardagliga människorna
sina egenartade former, och händelser, som
alls icke äro märkvärdiga, sin särskilda
märkvärdighet. Den bygger upp den konkreta
påtaglighet, som utmärker dem alla, och
ger på samma gång nyckeln till det
fördolda lif, i hvars ljusdunkel måtten
förstoras till allmängiltighet och pregnant
typiskhet. Det lilla Öbacka blir mycket, mycket
större än fläcken någonstädes pä det
norrländska kartbladet, och på dess gator gå
vi själfva, vi löjliga småborgare på
planeten Tellus med våra egenheter och
snabb-skiftande humör, våra fixa idéer och
besynnerliga exteriörer, våra barnsliga
funderingar, våra instängda drömmar och längst,
längst inne vår .oberörda och stillatigande
godhet.

Nog finnes det väl här åtskilligt som är
af sekunda eller åtminstone betydligt
blandad vara. Inte äro alla anekdoter, som
berättas, och alla reflexioner, som
författaren själf ibland tycks finna en sådan djup
vishet i, så intressanta att få del af, att
de påfordra det utrymme, som de här och
hvar orättmätigt erhållit, och nog snuddar
man också vid sådant, som väl kan kallas
borgerlighet i sämre bemärkelse. Men
hufvudintrycket blir ändå ett mycket godt,
och författaren förstår också nästan alltid
att på ett eller annat fyndigt sätt bemantla
eller rent af försona oss med svagheterna.
Detta väl främst tack vare sin förträffliga
stil — ett kuriöst mellanting mellan
öppenhjärtig hvardagsjargon och en kanske
en smula pretiös stilisering, något å la
Andersens sagor närmast. Med den gör han

underverk och kan få en så fullkomligt
med som han verkligen får, också när han
berättar något till utseendet så omöjligt
barockt som bröllopet mellan de två
döf-stumma med brudfölje af alla traktens
andra döfnickar. Men hans skildringskonst
bottnar icke bara i det skickliga
handgreppets taskspeleri. Stilen formar sig i stället
till ett lydigt uttryck för hans temperament
och hans människokännedom. Ty han
känner dessa människor han skildrar:
gubben Grandin och gumman Kaj Kaj — bara
namnet är ett fynd! — den koleriske
patron Lack och lille Tomas Lack. De »fem
små historierna om Tomas Lack» äro ett
par af bokens glanspunkter; med dem och
några andra visar sig Nordström med ett
slag som vår nyare litteraturs kanske
främste barnpsykolog.

Den muntra humor, som Nordström är
i besittning av och som inte minst lyser
ut ur sidorna om Tomas Lack, är i sin
äkthet någonting allt för sällsynt i modern
svensk litteratur, för att man ej med
särskild tacksamhet märker sig den till minnes.
Jag vet ej om svenskarna äro ett särskildt
humoristiskt obegåfvadt folk; den
öfverväl-digande rikedomen på skämttidningar, i
hvilka habituéen gör så många nedslående
erfarenheter, talar ju i sin mån om ett
behof, som icke blifvit tillfredsställdt.
Nordström har något af boren humorist; hans
register är gudskelof icke begränsadt
enbart till de internationella
ungkarlshistori-erna och de nationella roligheterna om
bärsan och kolingens svärmor. Han berättar
själf i inledningen, hur han en gång gått
och längtat att tillhöra »de stora gråtarna».
Det finns så många som gråta, och några
ha gjort det så vackert och blifvit så
berömda därigenom, att man kunde önska
sig äga deras förmåga». Och det har
funnits tider, då han själf hört dessa gråtares
röst snyfta i sitt bröst. Men så ha åren
gått. Den snyftande rösten har tystnat bort.
Stillheten har förskräckt honom. Men —
»då lyser det sakta upp i ens inre. Man
märker, att man i alla dessa år har lett
åt sig själf. Och hvad skall man göra om
inte fortsätta? Så ler man. Man ler
tanklöst i ännu några år. Men så börjar man
att se hur öfver lifvet reser sig detta
osynliga lif, om hvilket jag talat. Och då
förändrar sig leendet. Det blir ett osynligt
leende.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0602.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free