Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad innebär detta leende? Förlåtelse?
Hvad har man egentligen förbrutit? Nej,
inte förlåtelse. Men kanske förståelse.»
Det är väl inte tu tal om, att detta
vackra lilla diktafnitt om hur den
ungdomliga Sturm-und-Drang-tidens stora
tragiska gest kan bytas ut mot ett enda
stilla varmt leende af resignation och
klarnad jämnvikt, att det är icke så litet
lös-ligt i sin lyrik och utan de plastiska
konturer, som i sista hand skulle förmå
öfver-tyga om dess logiska konsistens. Men man
misstar sig icke om det hufvudsakliga i
dess innebörd. Så blir denna trygga
gladlyntheten i förf:s temperament till mer än
en uppfriskande skämtsamhet, den blir
betonad af ett vackert resultat, vunnet af
utvecklingsårens vemod, deras befruktande
längtan och tungsinne. Den har ännu
allvarliga drag, så visst som det fordras
allvar att se »lifvet öfver lifvet». »Förakta icke
tårarna», säger han också på ett ställe, »de
äro lika nödvändiga för själen som vatten
för kroppen». De äro nödvändiga för en
hvar — som de voro det för »mannen
som måste olfra till sin faders skugga» i
berättelsen med detta namn med dess
öfver-lägset återgifna drömfantasi — för att
påminna en om onda handlingar som man
gjort, osonade onda handlingar, hvilkas
fläckar måste tvättas bort af dessa tårar för
att det stilla, stora leendet öfver lifvet åter
skall kunna lysa fram med sin innebörd af
lycka och vis insikt.
Ludvig Nordström är att lyckönska till
sin »Borgare». Med denna bok har han
inlöst de löften, han tidigare gifvit.
*
Thora — Gustaf af Geijerstams
posthumt utgifna roman — är återigen en
af berättelserna från den gamla goda tid,
som dess författare under sina sista år så
ohjälpligt förälskade sig i. Af tämligen
dunkla skäl, synes det, då tidsskildringen och
-händelserna däri icke spela någon större
roll. I föreliggande arbete dock i en smula
högre grad än i den näst föregående
romanen »Den gamla herrgårdsallén», om
också det tyskt-danska kriget och hvad
därmed är förknippadt egentligen bara lägges
in för att arrangera mötet mellan de båda
ungdomsvännerna, då han som frivillig ger
sig i väg för att ställa sig under de
danska fanorna och af en välvillig slump föres
till den undangömda vrå af världen, där
hon som olycklig hustru residerar. Och
så är tragedien i full gång.
Romanen tillhör Geijerstams svagaste.
Oupphörligt måste man plågas af
snusförnuftiga reflexioner om förhållandena »nu»
och »då», och banaliteter finnes det
fruk-tansvärdt godt om. Och så alla dessa
mel-lanstick, som oupphörligt hacka det hela till
kallops. Efter ett arbete som
»Herrgårdsallén» kan man icke låta bli att förvånas
öfver alla dessa otympligheter. En del
kunna kanske förklaras genom uteblifvandet
af en sista välbehöflig retouche. Många
alldeles påtagliga stilgrodor synas mig tyda
därpå, i omedelbar förening med alldeles
förträffliga sidor som de kunna förekomma.
Ty sådana förträffliga sidor finnas
verkligen också, sidor utmärkta af den bästa
Geijerstamska prosans stabilitet och
pregnanta klarhet. Man har inför dem rent
af känslan af de »taktilvärden», om hvilka
den moderna konsthistoriska kritiken
brukar tala: detta är lefvande lif, man kan
känna därpå och blifva öfvertygad. På
dessa sidor är det verkligen den
utomordentlige verklighetsskildraren Geijerstam som
— för en sista gång — kommer till tals.
I de bref, som Thora en tid efter sitt
giftermål med disponenten Bruce växlar med
sin mor, sviker oss icke den gamle
tränade psykologen. Särskildt det första, det
från Thora, har man rätt att sätta mycket
högt. Det är äkta och stor konst i det
diskreta och naturliga sätt, hvarpå här det
lilla oerfarna, i nya förhållanden
hufvud-stupa kastade barnets förtviflade misströstan
gör sig hörd, en misströstan hvars motiv
hon icke kan göra reda för, men som
de första bittra upplefvelserna pressat fram
och som, utan att någon kan hjälpa det
och utan att all tapper resignation, allt
öfvertygadt pliktmedvetande kunna hindra
det, med ett beklämmande tryck börjar
förmörka hela hennes osammansatta lifssyn.
»Thora» är icke det afsked, man
önskat få af Gustaf af Geijerstams lifsgärning,
men dess många brister må därför icke
skyla öfver de af dess förtjänster, som icke
återfinnas hos alla af våra sista dagars
heliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0603.html
