Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes teckningar förtydligande förklaringar,
som nu göra de kuriösa bladen på ett helt
-annat sätt njutbara för en svensk publik.
Det »jämna, lugna och stadiga», som
•en af deltagarna i det kostliga
prästkollegiet i Björnsons »Over Evne» talar om,
ligger inte precis för Carl Laurin. Därtill
har hans stil alltid haft något springande,
jag skulle vilja säga staccato, som kan
verka tröttande för mera tungfotade och
långsamma naturer, till hvilka anmälaren utan
tvekan bekänner sig höra. Det är därför
jag för min del alltid finner en viss
svårighet i att läsa ett arbete af Carl Laurin i ett
sträck, men sedan jag väl kommit igenom
hela boken, har jag mera nöje af att
styckevis läsa om den. Den torde, om jag ej
mistager mig, ej heller höra till de skrifter
som uppstått s. a. s. »aus einem Guss»,
hvilket äfven kan vara fallet med större verk,
-som tagit åratal att utarbeta.
»Skämtbilden» gör nämligen icke intryck af en i
alla detaljer genomtänkt, grundlig
helhetsundersökning utan af en samling kortare
kåserier, uppkomna lite tillfälligtvis då och
då och sedan ordnade i tidsföljd, men
spirituella och liffulla, alltid genomandade af
sin författares konstentusiasm och färgade
både af en beaktansvärd lifserfarenhet och
•en personlig syn på saker och ting, som
intresserar och äggar till motsägelse eller
instämmande. Författarens språk kan vara
väl ogeneradt (set. ex. sidd. 472 och 493),
hans tolerans mot dekadenter som
Toulouse-Lautrec och Aubrey Beardsley alltför stor,
liksom hans allmänna reflexioner öfver t. ex.
andliga problem kunna vara både si och
så. Det svåra spörsmålet angående
konstens förhållande till moralen — ständigt
återkommande för en djupare filosofisk
uppfattning, som ej vill låta sig nöja med en
sönderdelning af människan i stycken, som
ej ha det bittersta med hvarandra att göra
— löses ej i en handvändning med att
helt enkelt som ett axiom proklamera
satisen: »Moral har intet att göra med konst!»
Men man skall icke af någon författare
for–dra mer än han med sin läggning kan ge.
Carl Laurin är nog en filosof på sitt vis
(jag misstänker, att han hör till Epikurs
vänner!), men mer än filosof är han ett
kvickhufvud och har vid sidan af de
konstnärliga intressena, som äro hans starkaste,
lifliga sociala och politiska sådana. Med
dessa förutsättningar blir han icke blott
en roande kåsör med ett outtömligt godt
humör utan äfven en god iakttagare och
kunnig kulturhistoriker. Så följer man
honom med både nöje och rikt utbyte
till kejsar Wilhelms Tyskland, där den
godmodiga Fliegende Blätter och den
bistra Simplicissimus, på sitt sätt språkrör
för ett gripande socialt patos, bilda två så
diametrala motsatser inom tyskt
skämtlynne, till England med dess breda, trygga,
borgerliga mister Punch och dess smala,
de-kadenta, aristokratiska Aubrey Beardsley,
två icke mindre afgjorda kontraster, till
Frankrike, där de tidigare kraftigare
begåf-ningarna Daumier och Gavarni nu efterträdts
af den mera spetsiga Montmartreskolan, och
sen till Danmark med dess märkvärdiga
torka på konstnärliga skämttecknare, till
Norge med dess ypperlige Olof Gulbransson
och om Goya erinrande bizarre och
fantasirike Kittelsen, Finland med dess
Simpli-cissimus-afläggare Fyren, slutligen Sverige,
där Kasper, Söndagsnisse,. Puck, Karbasen
och framförallt Strix passera revy. Med
den ypperliga skildringen af Albert
Engström, vårt största och svenskaste snille på
skämtteckningens område, slutar boken,
och vi tacka Sveriges populäraste
konstskriftställare, hvars arbeten just genom sin
lättfattlighet, sin kvickhet och sitt goda
humör nått fram till tusentals svenska hem,
där aldrig förut en konstbok funnits. Må
blott hemmen komma ihåg, att»
Skämtbilden» icke är en bok som passar för barn
och endast i somliga partier för ungdom,
alldeles som det material den behandlar,
de vuxnes skämttidningar, i allmänhet icke
torde vara passande lektyr för annat än
ganska vuxet folk! Och folk som äro
vuxna icke blott i fysiskt men i andligt
afse-ende!
John Kruse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
