Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mulai Hafids långa arm. Afg Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MULAI HAFIDS LÅNGA ARM
Af MARI MIHI
MULEN aprilmorgon i det
inre Marocko betyder i nio
fall af tio en dag med
omkring femtio graders solhetta
— man kan inte tala om temperaturen
i skuggan, där någon skugga inte
existerar. Dock händer det någon gång,
att solen inte rår med de tunga molnen.
Och den som råkar ut för detta, är det
synd om. —
Vid tolftiden började regnet falla,
stilla och envist. Efter ett par timmar
var marken hal som såpa, och djuren
snubblade vid hvartannat steg. Att
under sådana förhållanden taga sig fram
med karavan i ett land som detta måste
man själf hafva pröfvat på för att veta
hvad det innebär. Till råga på eländet
var en af hästarna så svårt selbruten,
att jag lät taga af honom sadeln och
han fick gå utan ryttare. Följaktligen
måste Tsjergi färdas till fots.
Missmodiga och tysta släpade vi oss fram
timme efter timme; knappast ett ord hördes
från de uppdragna kapusjongerna. —
Den enda ljuspunkten i det hela var ett svar,
som den duktige Tsjergi gaf mig. —
Emedan jag tyckte det var synd att han, då han
denna dag inte fick rida, också skulle
knoga på sin bössa, bad jag honom
lämna mig den. Men Tsjergi bara skakade
på hufvudet och genmälde:
— O herre, icke tröttnar väl en tjur
på att bära sina horn; och icke heller
jag att bära denna bössa! —
Efter en gement dyster dag anlände
vi vid sextiden, således strax före den
korta skymningen, till Nsala Oudaia,
hägnad liksom alla andra dylika af
djupa grafvar och hvassa bäckar. Efter
vanligheten ämnade vi lägra utanför, då
chefen kom emot oss, ifrigt bedyrande
att något sådant vore ogörligt. Trakten
var för tillfället mer än osäker.
Sultanens trupper voro inte långt därifrån i
fejd med den fångne Kittanis anhängare,
hvilka voro ilskna som bin öfver den
skymfliga behandling deras helige ledare
lidit. Hela dagen hade man hört spridda
salvor. Och om under natten några
flyktande passerade nsalan, skulle de
ofelbart angripa och plundra dem, som
lägrat utanför. Karlen var till den grad
enträgen, så vi måste göra som han bad
oss, huru otrefligt det än var att kampera
därinne bland smuts och stimm och ohyra.
Hvarför var han då så mån om vår
säkerhet, så angelägen att intet skulle
hända oss? — Fick han mera betaldt,
om vi lågo innanför? — Nej! — Var
han särskildt vänligt stämd mot oss? —
Tvärtom, mitt följe var honom likgiltigt,
och mig hatade han, såsom de alla hata
kristna. — Nå, men hvadan då denna
öfverdrifna omsorg? Jo, Mulai Hafid har
låtit utgå en befallning, att hvarje
resande europé skall åtnjuta ovillkorligt skydd
i byar och nsalor. Stjäles ett af hans djur
om natten, måste byn på morgonen lämna
ett annat i stället; tillgripes något annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
