Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mulai Hafids långa arm. Afg Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen makt i världen rädda en från den
rysligaste död.
Kaid el-Arbi ryckte på axlarna.
— Nej, det veta de inte; och skulle
inte heller tro mig, om jag sade dem
det. —
Skymningen föll på. Regnet hade
upphört, men himlen stod kimrökssvart
öfver oss, och man kunde höra en
af-lägsen åska från Serhun bergen. Då jag
kom tillbaka till vårt läger, hade Tsjergi
maten i ordning, och den alltid
förutseende sjeriffen hade låtit gräfva en fåra i
marken omkring tälten och uppkastat
jord omkring tältfoten.
Inne hos mig var allting klart.
Sängen bäddad, bordet dukadt, och de tre
ljusen i det lilla rummet gåfvo det hela
en glad och hemtreflig prägel. Det var
välgörande att sålunda få träda in i ett
slags civilisation och komfort från det
bråkiga, stojande, hätska följet, som,
sammanrafsadt i karavaner frän alla
väderstreck, denna natt kamperade omkring
oss. Och efter den långa, mödosamma
dagen smakade Tsjergis hönsbuljong,
den stekta fisken, omletten och de
många kaffekopparna bättre än någonsin.
Sjeriffen, som känner hela Marocko,
hade råkat en bekant af Sjaoia-stammen,
och denne hade »något märkvärdigt att
förtälja om Kittani». Ifall jag så ville,
skulle han taga honom in i mitt tält,
sedan jag ätit.
Naturligtvis ville jag det mycket
gärna. Och då jag var färdig med
måltiden, kom sjeriffen in med mannen från
Sjaoia, en högväxt, kokosbrun arab med
stora, blanka, vänliga ögon och detta
förnämt stillsamma, en smula loja sätt,
som man så ofta finner hos hans race.
Sjeriffen fick sitta på stolen, jag slog
mig ned på sängkanten, och den tredje
— jag minnes inte hans namn —
korsade benen på den tjocka mattan från
Bnim Gild, som täckte marken i mitt
tält. Så plockade jag fram några
cigarrettbuntar. Tsjergi bar in två ångande
tekannor, en med vanligt te åt mig; en
annan med starkt sockradt, orostadt te,
försatt med mynta, åt mina gäster.
Till en början pratade vi inte
mycket. Araberna rusa aldrig åstad, då de
ha något att berätta — och inte annars
heller — utan man börjar att lugnt och
städadt växla några enstaka fraser,
medan man bolmar och dricker te.
Det blef en ohygglig natt, med
våldsamma, hvinande stormilar. Blixtarna
flammade oupphörligt, och åskslagen
rakade med ett ljud något> liknande det,
då man ryckvis rifver itu långa väfvar,
med en kläm, som om man slitit itu hela
himlahvalfvet, allt under det vattnet ru~
sade ned från sotsvarta skyar. Men inte
en fläkt rörde ljusen i mitt tält, inte en
droppe trängde genom den dubbla
duken; och vattnet, som forsade utanför,
leddes bort af diket, som sjeriffen låtit
gräfva omkring tältfoten. — Man kunde
inte önska sig bättre en ovädersnatt i
nsala Oudaia, ett stenkast från floden
Mekkes, i sultanatet Marocko.
— Ni känner Kittani, började
främlingen, och sjeriffen tolkade hans ord,
ni känner den store och helige Kittani,
hvilken först hjälpte Sidna (vår herre)
till makten, och som sedan, då han inte
fick blifva Mulai Hafids främste man,
greps af hat till honom, för hvilken han
röjt väg till Dar el makhzen, och
började spinna försåt.
— Jag känner det. Men jag vet inte,
hvari sveket bestod.
— Vi komma dit — vi komma dit.
— I Tanger bor en rik köpman, Hadj*
Brahim es-Soussi, bördig frän St. Louis
i Senegal och stående under franskt
beskydd. Med denne började Kittani
bref-växla, utfästande sig att för en viss sum-
* Hadj framför namnet betyder att man
vallfärdat till Mekka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
