Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mulai Hafids långa arm. Afg Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man stod på revolutionens brant. Ty den
högättade sjeriffen, den mäktige
kejsare-makaren, stiftaren och mästaren för en
religiös sekt, som räknade så många
fanatiska anhängare, hade ett stort,
europa-fientligt parti för sig. Man var
medveten om en vidtutgrenad sammansvärjning,
hvilken, till råga på olyckan, äfven
berörde de administrativa elementen. Man
fick nämligen veta, att under de
närmaste nätterna före Kittanis flykt hans
bibliotek, kvinnor och värdesaker forslats
ut ur staden. Och med den stränga vakt,
som efter skymningens inbrott posteras
vid de sju stadsportarna, hade detta
aldrig kunnat ske utan vederbörandes goda
minne. —
En fattig berber af Ait-Yossi-stammen,
där folket begagnar långa hvita
ullstrumpor — alldeles som dalmasarna — för
att kunna pulsa omkring på sina
snötäckta berg, hade en gång begifvit sig
ända till Sefrou för att sälja vax och
skulle på hemvägen öfvernatta i en by,
tillhörande Beni M’ Tir. Kittanis flykt
var honom bekant genom hörsägen — i
detta land, där det hvarken finnes
telegraf eller tidningar, näppeligen ens någon
allmän mening, sprider sig ett rykte med
en oförklarlig, mystisk hastighet. Nå,
han trodde sig märka, att något alldeles
särskildt inträffat t byn denna dag. Man
hyste hos sig någon bemärkt person.
Men hvem? Ja, det visste han inte. Och
han aktade sig väl för att fråga.
Tänk, om det kunde vara den store,
flyktande sjeriffen Sidi Muhammed
el-Kittani!
Den lille fattige berbern, som svultit
hela sitt lif och som ingenting annat
ägde än sina bikupor, sin häst och den
hemlighet han trodde sig hafva kommit
på spåren, han satte sig att fundera och
röka kiff. Och han fick en dunkel
förnimmelse af att han i detta nu kanske
var den omistligaste pérsonen i hela Ma-
rocko, att han rört sig i skymundan hela
sitt lif för att nu träda fram i ära och
nådabestrålning. Tänk om han redan i
denna natt skulle ernå det högsta af allt,
undfå den stora barakan (välsignelsen) af
emir-el-moumenin! — Och hans ögon
glödde.
Byamännen, som annars vanligen äro
förfärligt språksamma och mottaga den
vägfarande med samma glada nyfikenhet,
som man i aflägsna trakter motser
postbudet, iakttogo denna afton en
outgrundlig tystlåtenhet. För resten höllo de sig
helst i närheten af sjeikens Kima, seende
till att ingen främling närmade sig den.
Mannen från Ait-Yossi grubblade
alltjämt. Tänk, om det verkligen vore
själfvaste Kittani de hyste hos sig!
Det påstås, att hvarje människa får
ett tillfälle i detta lifvet att göra sin
lycka. Och mannen anade, att hans stund
nu var inne . . .
Han smög sig bort till sin häst och
löste den. Djuret var mycker medtaget
efter en ansträngande dag i bergen. Men
det kunde inte hjälpas; här gällde det
att sprängrida. Han borrade in de skarpa
fyrkantiga stigbyglarna i länderna på sin
lilla morska berberhingst. Och så bar
det af i mördande karriär; han red för
sin lycka. Vid Djenan Mulai ben-Nacer
störtade hästen, och mannen började nu
att springa de nio kilometer, som skilde
honom från Fez. Då han kom fram, var
natten redan långt framskriden.
Andlöst flämtande och uppgifven af
det långa loppet, började han våldsamt
bulta på Bab Sidi Bou Kafaa, öfverljudt
ropande: Kittani, Kittani! — En bättre
lösen kunde han aldrig ge. Han
insläpptes och ilade vidare upp till Dar el
makhzen, framstammande till en
mcha-ouri att han måste föras inför sidna själf.
Mchaourin meddelade sig med hagib;
och denne lät oförtöfvadt budet gå vidare
till majestätet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
