Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Helena Nybloms diktning. Af Kerstin Hård af Segerstad. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt jag och funnit det fulla uttrycket för
sin diktning i dess mogna skede — sagan.
När jag tänker på Helena Nybloms
sagor och deras upprinnelse, undrar jag,
om de icke stått i något samband med
Samsö, hennes barndoms förtrollade ö.
Hafvet omkring, den till gården hörande
underbara trädgården, i lä för alla vindar,
med trädshöga rhododendron, mullbärsträd,
vinrankor, här och där en sorlande bäck,
den trädgård, hon som barn förknippade
med föreställningen om paradisets lustgård.
En sagovärld, där hon själf mången
sommar var prinsessan i gafvelrum med
båg-fönster och målade glasrutor, som man
blott behöfde öppna, för att persikogrenar
och hvita klängrosor skulle nicka in och
resedadoften nå en. Från detta fönster
såg man utåt en bred väg, som ledde
genom skogen. »Och», säger Helena Nyblom
själf, då hon berättar detta barndomsminne,
»när jag växte upp, fann jag, att det skulle
vara så lämpligt, om det långt borta under
ekarna skulle komma en ryttare på en grå
häst, med fjädrar i hatten, och vinka upp
till jungfruburen eller ge mig en serenad
i månskenet.» —
Och jag tänker på all den skönhet,
hvaraf hennes ungdom var omgifven, på
Italiaresan, den första, de många senare
resorna och deras skönhetsintryck, på en
åldrig slottsruin, sådan hon beskrifvit den,
med gårdar och gemak igenvuxna af nästan
ogenomtränglig skog — ett Törnrosas slott.
På några af hennes tidigare dikter, de som
togo balladens form, på huldran i hennes
sånger, och på särskildt en af hennes
berättelser. En flicka förtäljer i en vårlig
trädgård sagor för ifrigt lyssnande barn:
»Det var en gång en prinsessa. Hon
hade de vackraste ögon, hon var lång och
smärt och hennes hår var långt och gult.
— Då såg hon ju ut som du själf,
sade ett af barnen.» — —
Sagan blef för Helena Nyblom det
yppersta uttrycksmedel. Allt som ligger
henne fjärran kan hon här hålla fjärran,
utan att, som fallet blir med en skildring
direkt ur verkligheten, något därigenom
kommer att brista i rundningen.
Grundtonen i en karaktär är nog, en mängd
förhållanden och komplikationer kunna lämnas
ur räkningen, utan att skönmålning
uppstår. Ty sagans verklighet höjer sig till
HELENA NYBLOM. FRÅN SOMMAREN I ÅR.
ett annat plan än den af biomständigheter
genomsprängda, hvari vi lefva. I sagan
kan större terräng vinnas än i dikterna,
allt under det att skildringen behåller sin
lyrik, i en enda syn ger ett människoöde.
I sina sagor — samlingarna »Det var
en gång», »En sagokrans» och de många
spridda sagorna — framträder åter till fullo
Helena Nybloms rika temperament. Här
samlar hon sina lifserfarenheter i
underbara symboler.
Vår finnes där, ej så starkt
accentuerad som i några af hennes tidigaste
dikter, men den slår dock emot oss bland
rabatter med påskliljor och aurikler i
»Trädgården vaknar». Alltjämt också den
ljusa luften, de lätta färgerna. Därtill
en antikstämning, hög och ren, som ofta
hos skalder, hvilka äga något
gemensamt med våren. Och denna antikstämning
jämte det vårligt liffulla har befolkat
naturen med lefvande väsen. Längst inne
under granarna sitter Tystnaden. I klippan
bakom vattenfallet, som i silfversträngar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
