- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
600

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Helena Nybloms diktning. Af Kerstin Hård af Segerstad. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

spänner sig öfver djupet, bor
bergmannen. Huldran med brinnande läppar och
hvassa kattänder möter dig i skogen. På
klippön dansa nymfer till faunernas
rörpipor, och tankfulla dryader krypa ut på
grenarna och titta försiktigt fram genom
löfvet? I hafvet glimma hafsfolkets stjärtar
som friskaste strömming, hafsungarna ligga
bland böljorna och slicka sjöskum, och
hafskonungens kortége drar stundom förbi
med frustande delfiner. Det är någonting
af Böcklin och af Corot. — Och genom
allt detta höres musiken, en springbrunn,
en bergbäck, en fors eller hväsande eld.
Hafvet ljuder i stormfyllda ackord eller
sjunger stilla, klara sånger. Trollsländan
lyfter och dalar och stiger som en
solgnista, som dansar öfver vågorna.

Allt är symboler. Det vårliga: i och
för sig är sagan ung, dess hjältar och
hjältinnor unga. Och därtill finns det i
dessa sagor så mycket ung käckhet, gladt
mod, lysande munterhet, tjufpojksaktig
stundom och uddig också. Ett skämtsamt
laisser aller, något af fars, renodladt senare
i Helena Nybloms små teaterskämt. Här
har man den ^muntraste af historier, »Kalle
Glader», det är uttydt hvad ett godt lynne
förmår, och »Svenske Per», en frisk satir
öfver svenskarnas fel. Här finnas farsartade
sagokungar och backfischprinsessor, burleska
motsatser mellan matsäcksätande brackor
och klippöns fauner, här finns tragikomi och
satir.

Hela naturen är symboler. »Kransen
som aldrig blef bunden» var det mått
af lycka och poesi, hvar människa vill
af-tvinga lifvet. De små lammen och
björnungarna, prinsen och prinsessan ägde, var
det barnsliga och vilda i deras väsen.
Med dryaden känner den unga flickan
väsenslikhet. Men alla dessa andra
naturväsen äro det från oss skilda, med vårt
väsen oförenliga. Det lockar, men man
sliter sig från det, om man kan. Huldrans
gränslösa grymhet är dock ej vår. Och
händer det, som i »Bubblan», att ett
haf-vets barn älskar jordens och älskas tillbaka,
skola de aldrig nå hvarann; jorden
förtorkar den ena, hafvet slukar den andra.

Men naturens rytmer äro våra. Det
ljöd en rytm i Violantas öra: Alla
häftets vilda vågor, alla hafvets vilda vågor,
och hon följde den, tills hon nådde
vågorna och dessa åter i sin rytm kastade

sig öfver henne. — Dock, den lille gossens
tanke »flyger förbi trollsländan och svalan
och högt upp öfver örnen och den hvita

skyn». Våra finaste rytmer tolkas blott

af musiken själf.

Ve den som ej följer sin innersta

rytm! Det lär sagan »Han som försvor
sig». Han lät andra bestämma sina
stråkdrag, och räddades blott af en liten
herdegosse, som »blåste för sig själf» på sin
flöjt. Ty så stor är makten hos det
verkligt kända. Då den lille trotsige gossen

blåser på sin »fidelunka», i hvilken bo
trastarna, bäcken och ett par af de minsta
stjärnorna, så ser mor upp från grötgrytan
och säger: »Hvad det där var mildt och
stjärnklart», och skolmästaren slår ihop
boken och ropar »ett sådant Herrans

väder», skolmamsellen rusar genom buskar
och snår och de gamla föräldrarna åter-

finna hjärtepolskan och björkdoften från
sin ungdomskärleks midsommarkväll. —
Följ din egen melodi — det säger äfven

sagan om »Gossen som ingenstans fick
vara» —, när du har en egen melodi,
om det också bara är den vackra visan
om de tre små fåglarna och den lilla lustiga
visan om Kalle Kleber och hans måg.
Är du en verklig konstnärsnatur, måste du
det; glömsk af allt och alla tvingas du att
följa ditt innersta. Underbarast blir detta
sagdt i den saga, som kallas »Flickan som
dansade förbi alla».

Den är inbegreppet af ungdom, musik,
konstnärslängtan, den vackraste af Helena
Nybloms sagor, ja, nära nog det vackraste
i hela hennes diktning — sagan om hennes
egen personlighet. Huru många gånger
förr har ej denna flicka skymtat i hvad
hon skrifvit, hon som dansade
solskens-dansen med många små glada hopp och
långa språng och lustiga svängningar, som
flög framåt i stormdansen med utbredda

armar och vilda kast och underliga
böjningar och vridningar och aldrig kunde

upphöra att dansa, ja, som utan att väta
sin sko dansade på böljornas toppar. Man
såg henne i en berättelse, där det talades
om en dans, en danstakt och en dansande
flicka: »Så var det att dansa, så ljöd det

att vara ung och glad och ha hela världen
öppen för sig! Sorg och ledsnad? — Det
var något som folk ville inbilla er. Att
dö? — Man behöfde aldrig dö. Nej, dansa
ut öfver mark och ängar, ut öfver de gröna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0653.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free