Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Richard Strauss. Monografisk skiss. Af Andreas Hallén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig bemärkelse kan här ej vara tal.
Antingen hör man ingenting eller blott några
ilskna skrik, hvilka påminna om de ljud
som urmänniskorna kanske begagnade sig
af för att sinsemellan göra sig förstådda.
Häri ligger kanske en afsiktlig naturalism,
som emellertid icke har något gemensamt
med hvad vi efter årtusendens utveckling
kalla musik. En af Strauss’ ifrigaste
beundrare har med omedveten naivité
föreslagit, atr då ju nu ingenting kunde höras
af det som sjunges, så skulle han förorda
att verket räddades till eftervärlden på så
sätt, att det gåfves som taldrama i
melodramatisk form med Strauss’ musik som
förklarande underlag.
Hvad nu den mycket berömda
orkestertekniken beträffar, så kan densamma i
Elek-tra liksom i alla hans symfoniska tondikter
betecknas som det mest originella i hans
skaparkynne. Men det synes ofta som om
dessa ovanliga klangkombinationer,
isynnerhet i Salome och Elektra, äro uppfunna
enbart för effektens skull utan att direkt
och påtagligt stå i samband med
handlingen på scenen. Och någon egentlig
handling finnes ju ej i Elektra, och de hatfulla,
blodtörstiga begären äro tämligen
gemensamma karakteristika för samtliga
uppträdande med undantag af Chrysothemis. Men
den lilla tillstymmelse till erotik, som
hennes naiva utgjutelser som moderrättens
för-svarerska skulle kunna berättiga, äger ej
någon melodisk fägring och ljusare
klangfärg, och dessa ständigt förhärskande
dissonanser och hänsynslösa kontrapunktiska
konstigheter i förening med ett oupphörligt
forte i orkestern verka rent af förlamande
på sinne och nerver.
En tysk kritiker — en bland de få som
icke velat instämma i den allmänna
presslo fsången öfver Elektra — utropar
skämtsamt, citerande den assyriske prinsen
Nar-raboth: »Wie schön war doch die Prin-
zessin Salome», och det kan ej nekas att
Salome trots allt förefaller nästan tam i
jämförelse med denna våldsamt hysteriska
Elektra.
Hos Strauss äro, såsom jag förut
framhållit, de orkestrala klangverkningarna
huf-vudsak men de försinnliga ej med fullt
öfvertygande kraft någon själisk affekt eller
scenisk situation och äro ej, såsom vissa
kraftställen hos Wagner, verkande i
dramats tjänst utan sig själfva nog och
be-höfde hvarken vokala eller sceniska medel
som supplerande moment. En
programmatisk förklaring vore nästan
tillfyllestgörande, ty Strauss är framför allt modernitetens
symfoniker, och man tager helt visst fel om
man betraktar hans s. k. musikdramer i
sammanhang med eller som fortsättning af
Wagners reformgörelse. Framför allt äro
Wagners motiv pregnanta, hans melodi
ädel och skön, hans formgifning klar, ofta
nästan pedantiskt förtydligande.
Strauss har, till skillnad från Wagner
och andra epokgörande banbrytare, genast
och villigt omhuldats af både dagspressen
och äfven en stor del af facktidningarna,
och det ser nästan så ut som om det vore
fruktan att blamera sig, hvilket den tyska
musikpressen så grundligt gjorde vis ä vis
Wagner, som nu föranleder densamma att
så ohejdadt och kritiklöst blåsa i
reklamtrumpeten för hvarje nytt konststycke af
denne musikens Cagliostro.
Men trots allt som man med skäl kan
invända mot det tendensiösa i Strauss’
senaste skaparperiod, så kvarstår dock
oemotsägligt hans ursprungliga stora musikaliska
begåfning, hans pvanliga konstförstånd och
öfverlägsna tekniska skicklighet, och att han
kan uttrycka sig på ett till hjärtat gående
tonspråk bevisa hans många vackra visor
och första symfoniska dikter, hvilka ju
redan från början ställde honom i främsta
ledet bland nutidens tyska tonsättare.
Huruvida han ämnar fortsätta på den sist
inslagna vägen får ju framtiden utvisa. Ville
man taga honom på orden, så tyckes han
ej hysa någon alltför säker tro på sina
nyaste verks framtid. Han har nyligen
själf skrifvit: »Duga mina verk icke, så
kan äfven den mest glädjande succés, ej
det mest begeistrade bifall af
framtidsspå-män hålla dem vid lif. Makulaturpressen
må uppsluka dem, som den gjort med så
många andra; jag kommer ej att därför
fälla en tår. Min son kommer kanske en
tid bortåt att pietetsfullt taga fram ett
privatexemplar och spela det; kanske upphör
han snart därmed, och världen går dock
sin gilla gång.» Frågas kan om denna s.
k. uppriktighet är allvarligt menad, ty icke
är detta nydanarens språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
