Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åttiotalets unga Sverige. Af Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket det än i våra dagar grälats, t. ex.
om Ellen Key och Hj. Söderbergs Gertrud,
förete dessa meningsutbyten dock endast
en matt afglans af åttitalets
Ibsendiskussio-ner. Aldrig har väl en dramafigur blifvit
så sönderpratad som t. ex. Noral Att
Ibsen tillhörde en annan nation tänkte man
aldrig på: han var vår, ungdomens,
åttitalets. Och så godt som hvarenda liten
backfisch och gymnasist deklamerade om
»det dulgtes hjertekammer».
Sammaledes, om ej i fullt lika- hög
grad, förhöll det sig med Björnson. Jag
påminner om Svavas handskemoral, om hans
typiska åttitalsbok »Det flager i Byen og
på Havnen» (som t. o. m. gjordes till
ämne för en föreläsning i Stockholm af
Herman Bang) samt om första delen af »Over
Ævne». Däremot lämnade vi å sido hans
Fortællinger, såsom misstänkta för
sentimentalitet, därför att de entusiasmerat
föregående generation. Jonas Lie, Kielland,
Garborg och på åttitalets yttersta Hamsun
läste vi likaledes i kapp med våra egna.
Jag behöfver som exempel blott erinra om
Familien paa Gilje, Garman & Worse,
Bon-destudentar, Mannfolk och Sult.
Som den tredje i det främsta
författar-triumviratet nämnde jag J. P. Jacobsen.
Men Brandes då? Ja, utan all fråga var
ju han litteratur- och kulturhistoriskt sedt,
genombrottsmannen, förmedlaren af de nya
värden som det kulturella Europa hade
att uppvisa, skaparen af den i stilen
glänsande panoramabilden Hovedströmninger
i det nittende Aarhundredes Literatur.
Men rent skönlitterärt sedt var Niels
Lyh-nes mästare det unga Danmarks mest
strålande uppenbarelse. Den svenska
ungdomen nådde han i långt vidare kretsar än
Brandes, och ingen torde ha blifvit de
ungas hjärtan så kär som han. Jag undrar
om Jacobsens inflytande ej blifvit något
förbisedt af dem som sysslat med åttitalet
historiskt? Hur ofta får man ej af dem,
hvars ungdom inföll då, till svar på frågan,
hvilken bok som står mest strålande i
deras minne, såsom boken framför andra:
»Niels Lyhne»! — Bland de öfriga
danskarna voro i synnerhet Herman Bang
(Haab-löse Slægter, Fædra och Tine),
Drach-mann, Schandorph och Pontopiddan
mycket lästa. Och på den tiden lästes de
allmänt oöfversatta! — På tal om
skandinaviska författare vill jag till sist ägna ett
tacksamhetens minnesord åt finnen
Tavast-stjerna. Särskildt hans första diktsamling,
»För morgonbris», var mycket populär äfi
ven i Sverige.
Viktor Rydbergs Dikter (I) och
Snoil-skys mest fullödiga samling — den andra,
liksom hans tredje, hörde åttitalet till med
förstfödslorätt. Dessutom kommo nya
upplagor af Romerska sägner, Romerska
dagar och Fausttolkningen. Men att till
deras fulla betydelse uppskatta Rydberg och
Snoilsky blef, det må erkännas, nästa tid
förbehållet och skedde först efter inbrottet
af den renässans, hvars förste och främste
förkunnare Heidenstam blef. Betecknande
är att de dikter i Snoilskys tredje samling,
som åttitalet tillägnade sig i långt högre
grad än Svenska bilder, voro t. ex.
Afrodite och sliparen, I porslinsfabriken. Och
vi unga, som öfver allt skydde
sentimentalitet i alla former och som ansågo
sentimental för det mest ärekränkande
okvädins-ord språket ägde, vi slöko ändå med
begärlighet den marknadsbilliga
känslosamheten i Den tjänande brodern.
Flere af detta tidsskedes författare
kommo ju att så helt tillhöra följande period,
att deras ursprungsbeteckning af »åttital»
är så godt som utplånad. Främst gäller
detta förstås Levertin och väl därnäst Tor
Hedberg — hvars diktargärning emellertid
ej företer samma bestämda afbrott i
kontinuitet med afseende på litterära ideal —
och Lundegård. Äfven Geijerstams
produktion tillhör ju, kvantitativt sedt, de två
följande decennierna. Men han var alltid
själf mycket mån om att ej tillåta någon
glömma, att han kämpat på barrikaderna
under åttitalet; och för mången torde en
del af hans verk från den tiden vara
mycket mera gifvande än t. ex.
godtköpssen-timentaliteten i Boken om lillebror. En
säregen ställning intar Matilda Roos. Den
afgörande förändring hennes lifsåskådning
och därmed hennes litterära produktion
genomgick har, tyckes det, helt sänkt i
glömska hennesåttitalsböcker: Vårstormar,
Höststormar, Hårdt mot hårdt, Familjen Verle
m. fl. Hennes diktartemperament var dock
både mer känsligt och mångfacetteradt än
fru Edgrens; och hennes sista profana bok,
Familjen Verle, ansåg Levertin vara den
enda bland den säsongens böcker som gaf
en trovärdig och åskådlig Stockholm
sskildring. Af en af indignationslitteraturens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
