Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro oftast utsökta; inledningssidorna höja
sig till och med i resning af monumental
struktur. Många af episoderna äro gjorda
med stor känslighet och förmåga af
konkret gestaltning. Främst dem, i hvilka
man redan känner det fullbordades tragik,
de dödade förhoppningarnas graduft, sist
och ypperst Kléens begrafning — Kléen,
den underlige lifstillbedjaren och det
fantasirika barnet — väl icke så stor som
skald som han sagts vara men som
personlighet utan tvifvel oändligt intagande —
från hvars dödsbädd Strindberg här om
året i inledningen till de valda dikterna
skref några så utomordentligt sköna ord.
— Hvad man saknar i Rosenius’ bok är
en enhetlig vy af större omfattning. Den
brister sönder i anekdoter. Den far sitt
egentliga intresse ej af förf:s eget
framträdande, utan af stoffet. Men detta är
rikt nog att fängsla och på mer än ett
sätt ge utbyte.
*
Att det är en gammal man, som skrifvit
» Ur gläntor och snår» märker man på
mycket. Det är inte bara ordval och
ordställningar som ibland på en yngre läsare
verka märkvärdigt främmande, det är främst
själfva tonen öfver det hela som minst af
allt är af i dag. Hvar söker man väl
nu-tilldags den fordringslösa tålighet, som år
ut och år in icke tröttnar på sina ömma
omsorger om ett litet svårskött rosenträd,
att med samma vänliga intresse lefva med
dess öden? Och hvad det nu till dags är
ondt om temperament, så klarnade, så fullt
i jämvikt, att de kunna förnimma naturens
eget stora, barnsliga, visa hjärta klappa så
lugnt och regelbundet och höra alla
hvis-kande stämmor ur gräs, buskar och
trädgårdsland så nära, så förtroligt som
författaren till »Ur gläntor och snår».
Det är om naturen och de stilla tingen
han skrifver, om blommor och träd, om
barndomsminnen och husdjur. Med
naturens lif är hans med sina djupaste rottrådar
förknippadt. Han känner det som blott den,
som från sina tidigaste år osammansatt och
stillfärdigt lefvat i dess gemenskap. »Jag
blef», skrifver han om sin barndom, »ensam
med mina af dagens tunga hårdt upptagna
föräldrar och med mina buskar och träd,
mina fyrfotingar och fåglar». Och, tillägger
han, »det blef ett förbund med lifvet».
Ingenting har detta gemensamhetslif i
släkt med den kulturtrötthet och
rousseau-ism, det förtviflade fastklamrande vid det
primitiva — vid en idé mer än vid
påtaglig realitet — som man annorstädes
finner i våra dagar lika väl som i
förgångna och där öfvermättade och uttröttade
vilja uppsöka det förlorade paradisets
ur-sprungsro. Sund, varm, enkel är hans kärlek.
Den har inga fördolda djup, men också
ingenting af simili. Inga hemliga
sammanhang ser den, ingenting vet den om
an-tropocentrisk allbesjälning. Den är i ordets
egentliga mening primitiv — med detta
begrepps styrka och svaghet.
Det strålar värme och klarhet från
bokens sidor, den höga, rena
solnedgångs-stämningen öfver ett vackert och stilla
människolif.
*
Fru Elsbeth Funchs Resebref falla ju
utanför den egentliga skönlitteraturens gebit,
men må ändå här inrymmas en plats på
grund af allt det intressanta, som förf. vet
att skildra, och den lätta, medryckande stil,
hvarmed hennes upplefvelser återges. Fru
Funch har varit vida omkring, rundt hela
jordklotet — alltså så långt som det
egentligen är möjligt att resa — och kan
följaktligen »was erzählen». På ett år
ungefärligen har det gått, och på lika många
sidor som skottåret har dagar reser
läsaren henne efter. Genom Amerika, Japan,
Kina, de båda Indierna, Suezkanalen bär
det i väg. Förf. har vakna, skarpsynta
ögon, beundransvärd mottaglighet för
estetiska intryck, ett outtröttligt gladlynt humör.
Hennes sätt att berätta är förträffligt,
humoristiskt och exakt på samma gång. Man
känner att man är i sällskap med en ciceron,
som man kan lita på. En och annan äfven
för en »otitsider» kontrollerbar historisk notis,
som här och hvar meddelas från de gamla
kulturnejderna, är väl icke fullt oangriplig,
men det betyder ju i sammanhanget föga.
Hufvudsaken är att man har så roligt på
resan, som man har, och man är förf.
tacksam för att man fått göra den på ett så
angenämt och instruktivt sätt — och ett
så billigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0676.html
