Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Sigfrid Siwertz. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fot. Jæger.
NILS PERSONNE OCII KARL BROWALLIUS
SOM SJÖ VALL OCH ÖHLANDER I »ETT
RESANDE TEATERSÄLLSKAP».
ska farsens allra galnaste upptåg tycktes
enkla och djupt mänskliga i jämförelse
med den »engelske Moliéres» erotiska
förvandlingsnummer.
Och hela tiden tänkte man: hvad
angår oss den där omöjliga kurtisören? Inte
vinner man några hjärtan på att prata så
där fram och tillbaka! Det föredra
damerna att göra själfva. Och hvad i
herrans namn angår oss den där sällsamma
Ibsen-klubben med sina omanliga män och
okvinnliga kvinnor? Skall detta vara
Ibsen-kritik, så har Shaw fått saken om
bakfoten. Inte ville Ibsen några
okvinnliga kvinnor. Äfven den mångomtalade
Nora är ju ytterst kvinnlig, skada bara
att den store diktaren ansåg sin egen
värdighet kräfva ett tragiskt slut och tog lilla
fruns sortie litet för allvarligt.
Spelets tankfulla långsamhet gjorde
det overkliga ännu overkligare. Herr Hed-
qvist som kurtisören var en ganska
aktningsvärd skurk, fast han skulle
spelat allegretto i stället för andante.
Fröken Borgström, den enda människan
i stycket, var utmärkt som en stackars
liten kvinnlig kvinna, hvilken i likhet
med publiken inte alls förstod det
skämtsamma i saken.
Dramatiska teaterns nästa nyhet
var Tigerhuden af Ossian-Nilsson.
Denne författares styrka har alltid mer
legat i uppslagens ymnighet och den
kraftsvällande bredden än i djup och
konsekvens. I det sympatiska men
ställvis litet lösa ungdomsdrama,
hvar-om det här är fråga, har han ej af
det indiska motivet låtit locka sig till
ett idédrama. Buddha har mig
veter-ligt aldrig tolkats och kan väl ej heller
tolkas från scenen. Här skymtar man
endast något af buddhismens yttre
apparat. Den unge prinsen Nala har
uppfostrats inför Gothamas bild med de
korslagda händerna, men Gothama
förnekar sig själf och predikar kriget med
sina eremiters mun, och det hela
mynnar ut i en lyrisk förvildning med
kärlek, mord och uppror. Nala rasar i
lössläppt kraft. Gothamas lund blir
åter djungeln med vilddjursskrik,
eldflugor och dyster, förvillande månglans.
Tigern härskar öfver Indien. Ur den
bedrägliga stillheten framspringer åter
kraftens sköna Kaos. En som sagdt
mer lyrisk än dramatisk tanke, som för sitt
fulla tolkande kräfver musik. Det synes
mig som Tigerhudens motiv bättre än
hundratals andra passat att bygga en opera
på...
Spelet borde ha varit mer stiliseradt.
Herr Gösta Hillberg gjorde sin sak ärligt
och intresseradt, men jag var ur stånd att
uppskatta realismen i kraftutbrotten och
den lyriskt pressade stämman. I stycken
så fjärran i tid och rum skall det vara rymd
och stillhet, något af sagans barnsligt
klarögda objektivitet, äfven kring de mest
upprörda scenerna. Fru Sandell som den
sköna prinsessan Dinargade var smakfull
och graciös, men uppgiften besvärades
något af författarens ställvis rätt lösa
insättning af rollen. Trots eunucker och
pa-latsvakt kom och gick sultanens dotter
med samma frihet som en själfförsörjande
amerikanska. Bäst syntes mig herr Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
