Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Nyare lyrik. Af Anna M. Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken han för ett par tre decennier sedan
först väckte uppmärksamhet — finnas dels
dikter af fornnordiskt innehåll, som erinra
om götiska förbundets dagar, dels anslag
som förebåda den riktning, hvilken med
Fröding, Karlfeldt och en hel rad
provinsiella skalder blifvit af så stor betydelse
för den svenska sången.
Det finnes utan tvifvel folk som anse,
att Melin saknar en själfständig
författarpersonlighet. Det är nämligen på samma
sätt inom litteraturen som i lifvet: att man
ej så snabbt upptäcker individualiteten hos
en fin och försynt natur som hos en mera
tvär och kantig personlighet, hvilken strax
framter sina egendomligheter. Emellertid
skall man vara bra litet psykolog för att
tro att ej en lika stark individualitet kan
finnas hos en människa med ett älskvärdt
uppträdande som hos en gåpåare-, och man
skall ej ha mycket litteraturpsykologisk
intuition, om man ej förmår upptäcka att
en diktning, som är enkel och stilla, kan
vara lika mycket i egentlig mening
originell — lika mycket sprungen ur väsendets
djup — som den hvars särkynne genom
bizarrerier i uttryck och åthäfvor strax
springer i ögonen.
K. A. Melin är en distingerad
författarepersonlighet, som det lönar mödan
att lära känna. Och några af hans dikter
— sådana som den gripande »I
främmande gård», den blida »Det klappar så
sakta på himmelens port», och »Ensam»
med sin halft undertryckta sorgsenhet —
ha en klang i tonen och en innerlighet i
känslan som säkerligen skola låta dem länge
lefva.
Bo Bergmans prosadiktning är
stundom något tunn, något fantasifattig. Men
i sin poesi har han från första stund röjt
en säkerhet, en kraft och slutenhet i
uttryck och i komposition, som ger åt ett
konstverk ett oangripligt intryck af äkthet.
Och i sin senaste diktsamling, den tredje
i ordningen, har han nått än högre än i
någon af de föregående.
Där förekomma dikter af en så stark
känsla, ett så gripande allvar som
»Lifs-kamp» och »Till en konstnär», där
förekomma förtjusande små dikter som
»Lillebarn» och »Barnvisa», och i de dikter
som uttrycka det än föraktfullt bittra, än
sorgset stilla svårmod, som alltid utgjort
grundtonen i Bo Bergmans diktning, är
det så mycket af intensitet, att ingen, som
öfverhufvud är känslig för poesi, kan
undgå att gripas däraf. Dikter som »Sången
om Lyckan», »Vinterkväll», »I
skymningen», »Mitt hus» med flera ha en
storhet och styrka i klangen, som gifva dem
en plats bland det mest betydande, som
på senare tider skapats inom svensk
diktning.
»Sankte Pers sagor» lider onekligen
något af det skäligen nötta uppslaget:
dialoger emellan vår Herre och Sankte
Per, däri den senare klagar öfver jordens
och människornas uselhet och den förre
visar en mera vid och öfverseende syn på
tillvaron — sådana dialoger finns det godt
om i folksagor, legender och dikter i alla
länder. I föreliggande diktcykel beklagar
sig Jerusalems skomakare öfver att aldrig
få gå i fred för poeterna, men den
skallige aposteln med nyckelknippan är i själfva
verket nästan lika illa ute. Att emellertid
i Bo Bergmans cykel Sankte Per uttalar
sig både väl och kraftigt, med en skarp
och träffande ironi öfver människornas
lumpenhet — det behöfver väl knappast
sägas.
I den cykel som heter Hemmet
märkas — jämte de blida och förtjusande
dikterna till barnet — några dikter, där en
tankfull ömhet mäler sig med den
vemodiga resignationen:
»Lyckan för en man som jag
är ej larm och lusteldslågor,
icke fard på vårens vågor,
det är tålamod och lugn,
litet lugn åt tankesvärmen
och en saga vid en ugn.»
Men för att hellre sluta med en dikt,
hvars afskedsackord är starkare och
varmare, anför jag här också de sista raderna
af den nobla dikten Till en konstnär.
»En flyktig regnbågsbild för ögats hinna
är lyckan, du skall mista den som allt
och tänka varmt, när lifvet blåser kallt.»
I Jane Gernandt-Claines prosadiktning
har det alltid funnits en så stark åder af
lyrik, att det ej bör förundra att hon nu
visat sig vara en poet af rang. Men en
sällsynt företeelse är det onekligen, att den
som sitter inne med så stora möjligheter
på den bundna formens område först efter
att ha utgifvit nära ett tiotal prosaverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
