Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Nyare lyrik. Af Anna M. Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppenbarar de skatter af sång hon äger
inom sig.
Några af de första dikterna i
föreliggande samling äro tillägnade Sapfo;
några af de sista besjunga Santa Teresa.
Och det är betecknande för denna
diktar-inna att det är med lika stark hänförelse
hon besjunger dessa båda — med en lika
extatisk skälfning hon lefver sig in i den
enas purpurheta och den andras
hvitflam-mande lidelse. Att Jane Gernandt-Claines
uppfattning af dessa båda snillrika
kvinnor måhända ur historisk synpunkt skulle
kunna något modifieras — det är en sak
för sig. En fransk författare har påvisat
den underström af het sensualism, som
otvifvelaktigt röjer sig i somliga af Santa
Teresas skildringar och visioner; å andra
sidan ha tyska författare påpekat, att
man i själfva verket icke har några skäl
att betvifla forntidens uppgifter om den
lesbiska skaldinnans kyska jungfrulighet,
hvarjämte de framhållit att då manliga
skalder i alla tider plägat söka — och
stundom lyckats — att skildra en flickas
kärleksträngtan till en yngling, så är det
intet otroligt i att en kvinna — helst ett
snille af Sapfos rang — försöker och
lyckas i att gifva uttryck åt en ynglings
kärleksglöd, hvarför dikter sådana som t.
ex. den bekanta:
»Lycklig synes mig lik en gud den yngling»
alls icke behöfva tydas på det för den
stora skaldinnan oförmånliga sätt som ofta
skett.
Men om Santa Teresa var mindre
liljehvit, om Sappo var mindre purpurhet
än hvad de af denna skaldinna uppfattas
—1 hvad betyder väl det? De stå i alla
fall för henne som symboler af två slag
af flammande längtan, hvilka hon båda
känt i sin själs innersta och båda gett
uttryck åt i sin sång. Hon skulle ha
kunnat dela sin bok i två hälfter och tillägna
hvardera delen åt hvartdera af dessa sina
skyddshelgon. Dock — det är sant: hon
skulle i så fall få lof att också ordna en
öfvergångsafdelning. Ty i flera af dessa
dikter — och det de icke minst tjusande
— klinga toner från båda de världar hon
trår till, toner som smälta samman i en
vag och förunderligt betagande
drömstämning.
Skall jag nämna några af de dikter i
denna samling, som synas mig äga mest af
denna drömmande ogripbara charm, som
är egen för Jane Claines diktning, så
skulle jag vilja framhålla den lilla utsökta:
»En rosensnäcka, ett haf», som först
publicerades i Ord och Bild, samt »Ack, stode
jag blott»; hvilka i en intensiv grad äga
den stämning som af musik hörd ur
fjärran, den mystiska, suggererande stämning,
som klingar ur ett flertal af dessa dikter.
Det tyckes förhålla sig med Anders
Österling som med den ängeln Israfel, om
hvilken koranen berättar och Edgar Allan
Poe sjungit: hvars hjärta var ett
strängaspel, så att hvar fläkt som nådde honom
lockade fram musik. Man förstår, att
denne unge skald icke kan göra en färd
vare sig till Norrland eller till Paris utan
att ett fång lyrik blir hemfördt som
resultat.
I »Döden inkognito» är det
skildringarna från Paris som väcka vårt intresse
-— de äro åskådliga, medryckande och
poetiska. Däremot förblifva vi — det
måste tillstås -— ganska likgiltiga för
Döden själf. Han är nog i regel bland alla
de gängse gestalter, som skalder taga till
när de behöfva en allegorisk personlighet
som kan duga till styckets räsonör, den
som minst förmår intressera. Ahasverus
är dock en människa; själfva Mefistofeles
kan bli lefvande för oss, men Döden —
när han uppträder icke som en genius af
storslaget majestät, icke heller som den
skräckinjagande skelettmannen, utan som
turist, som en elegant herre i svart hatt,
under hvilken tydligen icke grinar fram
någon dödskalle, eftersom människorna
tro honom vara en af dem — nej, vår
fantasi vägrar att ge honom tydliga drag.
Döden går omkring i »Lifvets stad»
och söker efter hvad det är som kan ge
lifvet värde. Han glimmar till af nöje
vid åsynen af en själfmordskandidat, och
vi tro för ett ögonblick att hvad han
söker är längtan efter honom själf. Men
det har blott varit ett tillfälligt
uppflammande af yrkesintresset; skulle han på
allvar ha efterspanat dödslängtan såsom det
mest tilltalande i lifvet, så skulle han väl
ha gått till La Morgue eller till en
statistisk byrå och där med tillfredsställelse
konstaterat att själfmorden snabbt och
ständigt tilltaga. Först i den näst sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
