Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Nyare lyrik. Af Anna M. Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sången — där Döden har ett möte med
en blomsterflicka, som förälskat sig i
honom — se vi Döden finna något i lifvet,
som verkligen äger värde, och det är den
unga flickans hängifna kärlek.
Hvad man emellertid öfver hufvud
taget saknar i berättelsen är handling och
karaktärisering af personerna.
När förf. låter Döden ställa till en fest
för diverse celebriteter på konstens och
vitterhetens område och låter sin hjälte
bland dessa stiga upp och hålla tal — då
hoppas man på att nu skall det hända
någonting. Men Döden säger i sitt tal
intet annat än att han är Döden »—
säger det visserligen i mycket vackra vers
— och celebriteterna besvara talet blott
genom att ta till flykten — något som de
förmodligen skulle ha gjort, äfven om de
inte alls varit ryktbara.
Bland de vackra dikterna i
Norrlands-resan finnes en som innehåller en hyllning
till Franzéns minne. Det är — synes det
mig -r— en viss frändskap mellan
Österlings skaldeingenium och Selmas och
Fan-nys diktare: hos båda naivitet och gratie,
en frisk omedelbarhet, en klingande lätthet
för versen, en blid och själsren uppfattning
och på samma gång en stundom
framträdande benägenhet för en lekande satir. Hos
båda en tydlig önskan att från den lyrik,
som tyckes vara deras medfödda område,
öfvergå till såväl episka som dramatiska
former, men också en bristande förmåga
att gifva rörelse och gestaltning åt
händelser och personer. Anders Österling
har ju visserligen icke ännu gifvit något
som på långt när kan i oförgängligt värde
mäta sig med Franzéns epokgörande
un-derbarnsdiktning; må vi emellertid hoppas,
att han i stället skall — under för
dikt-ning gynnsammare förhållanden — bättre
än denne lyckas med att utvidga området
för sin litterära alstring. I alla händelser
känner man, äfven inför de jämförelsevis
svagare alstren af Österlings penna, en
glad öfvertygelse om att genom honom
den svenska vitterheten skall göra många
fagra och rika landvinningar.
»I Gråbergsland» kallar Fredrik
Vetterlund sin senaste diktsamling.
»Gråbergslandet» — det är på diktarens språk
Upp-Sverige, närmare bestämdt Sörmland
— behärskar dock icke horisonten i bo-
kens första dikter. Där se vi hägra den
lilla västkuststad, som är välbekant för
enhvar, som något känner Vetterlunds
författarskap — med vaggande skepp å en
speglande å, med drömmande solsken öfver
stillsamma små hus och öfver ett stort och
stillsamt torg. Vetterlund hör till dem
för hvilka en solglimt, som bryter sig fram
ur molnen, representerar en verklig
tilldragelse, för hvilka aftonhimmelens kamp
emellan flammor och skyar är ett drama,
som lämnar spår efter sig i själen; och
de hvilka, liksom han, intensivt lefva med
i det naturens lif, som omger dem, och
dricka skönhet och varaktig glädje ur en
dager, en färgskiftning öfver himmel eller
öfver mark — de skola uppfatta och
uppskatta Vetterlunds diktning. De skola
också kunna förstå, att det kan vara en
omhvälfning i ens lif, icke bara en yttre
förflyttning, att flytta från Västerhafvet till
Gråbergslandet. De läsare åter, som ej
äga denna starka samkänsla med naturens
lif, skola utan tvifvel finna denna diktning
väl enformig. Till en viss grad gäller det
ju om alla diktare att de uppfattas blott
af lika stämda själar. »Til beslægtede
Sjæle» brukar en norsk författarinna
dedicera sina dikter, och den tillägnan gör
inom sig hvarje diktare, som sätter på
pränt sina drömmar och tankar. Men
en diktare kan ju omspänna större eller
mindre vidder och sålunda tangera mer
eller mindre divergerande själsströmningar.
Fredrik Vetterlund hör till dem, hvilkas
område är ganska begränsadt — det är
oförnekligt, men inom denna begränsning
är han ett stycke äkta skald.
I Hans Larssons »På vandring» spelar
den skånska slätten samma roll som den
lilla västkuststaden i Vetterlunds diktning.
Och där finnas i professor Larssons bok
rader af en fin och stilla konstnärlighet
— såsom var att vänta af författaren till
»Studier och meditationer». Somligt är
dock skäligen obetydligt.
Hos båda de senast nämnda skalderna
finnes ett jämförelsevis stort antal dikter
utan rim och utan skönjbar meter. Det
tyckes ha blifvit en modesak att skrifva
vers af detta slag. Man kan ju icke
antaga att härvid spela in samma motiv som
för cirka hundra år se’n, då en
öfversval-lande frihetskänsla, ett hat till alla slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
