Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Nyare lyrik. Af Anna M. Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
band, kom mänga skalder att förkasta
rimmet såsom ett ovärdigt tvång på en fri
diktarande — då t. ex. Shelley, som
sedan visade sig äga en så intensiv känsla
för den musik som väckes af rimmens
böljegång, i sin Queen Mab ansåg sig böra
åskådliggöra sitt uppror mot alla häfdvunna
former genom att slopa såväl rim som
regelbunden rytm, och då likaledes Goethe
i sin Sturm- und Drang-period lät
Prome-theus trotsa ej blott Zeus utan ock Apollon
genom sina stormande ord utan rytmisk
tuktan.
Nej, det är tydligen inga
omstörtnings-principer som kommit professor Larsson
och docenten Vetterlund och andra nutida
poeter att hängifva sig åt den rim- och
meterlösa diktningen. Det är kanhända
den föreställning som man ofta möter hos
den stora allmänheten — och som kanske,
ehuru det borde synas föga troligt, också
förefinnes hos somliga diktare — att känslan
uttalar sig mera omedelbart, då formen är
fri från allt slags tvång. Allmänheten tror
ju oftast, att ju mer formbunden konsten
är, ju mer möda och hufvudbry har den
kostat. Och dock är det icke så. Den
gäller inom konsten såväl som inom
religionen den paradoxen: När jag är bunden,
då är jag fri. Nämligen bunden genom i
mitt eget inre förnumna lagar, hvilka stå
i samklang med de lagar som regera
universum och sålunda gifva mig en känsla
af harmoni med det hela. Den
konstnärliga formens lagar — rytmens rörelse,
rimmets musik — förnimmas af
konstnären i inspirationens ögonblick som i hans
eget inre verksamma lagar. Liksom den
dansande, gripen af musiken, förnimmer
rytmen i sin egen kropp, så känner
skalden i sin egen själ rytmen-, och på
samma sätt som det för den som älskar
dansen kan kännas långt mindre tröttande
att rytmiskt röra sin kropp än att gå, så
är det för den borne skalden i
ingifvel-sens stund lättare att dikta, följande den
rytm som klingar inom honom, än att
skrifva prosa — eller det slags vers som från
prosan skiljer sig föga mer än genom den
typografiska anordningen. (Härmed vill
jag ju icke förneka att det af den
diktande själf — och med god vilja äfven af
andra — kan förnimmas ett slags rytm
äfven i den »fria» versen, men ett sådant
slags oregelbunden rytm finnes också i all
god, konstnärlig prosa.)
Att i regel de dikter, som burits af
den starkaste inspiration och som förmått
bevara sig genom tiderna, ägt en fast och
säker form, det är ett oomtvistligt faktum.
Och man kan ej underlåta att tänka,
när man möter den helt regellösa formen,
att den tyder på en viss matthet i
inspirationen ; med diktaren — ehuru med
en viss omflyttning i meningen —
»tror man sist, att skaldens sorg
är att han ej kan rimma».
Dock — när den »fria» versen står
tryckt i versböcker, så vet man ju
åtminstone att den skall föreställa vers. Men
det händer annars, att man inför
typografiska anordningar af liknande art ställer sig
undrande och spörjande. Mången gång,
när jag genom hufvudstadens gator färdats
i de allmännyttiga fordon, som kallas
spårvagnar, har min blick begrundande hvilat
på den tänkvärda sentensen:
Vid
afstigande
var god
hoprulla
biljetten
och
bortkasta
den —
och bäfvande har jag därvid frågat mig
själf: Kräfves det månne af oss att vi också
skola uppfatta detta såsom vers?
»Det är ett nöje för en undersam liten
Fåne att resa», skref en gång Thorild,
»men det är ett gudomligt nöje att hafva
rest.» Harald Jacobson hör till dem
för hvilka det tydligen är ett i sanning
gudomligt nöje att hafva rest, och han
bekänner det öppet och entusiastiskt. Det
har ju funnits diktare som ansett sig böra
opponera mot den traditionella hänförelsen
för Italien. B. E. Malmström skref hem
till en vän i Uppsala: »Florens påminner
mig om Örebro» och väckte med denna
käcka nykterhet en icke ringa beundran
inom en krets som fått sin leda på
hvarjehanda öfversvinnliga utgjutelser om
Hes-periens paradis. Viktor Hugo Wickström
uppträdde under en senare period —
betydligt mindre motiveradt — med böcker
som ifrigt sökte visa, att Italien ingalunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
