Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Nyare lyrik. Af Anna M. Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den främste af våra nu lefvande och
diktande skalder yttrade en gång för några
år sedan, att svenskarna ej egentligen vore
lagda för erotik och att ett bevis härför
vore det, att jämförelsevis få svenska
skalder åt kärleken ägnat någon betydande
del af sin diktning. Måhända hade han
rätt, ifrågavarande geniale diktare och
kännare af svenskarnas lynne. Emellertid
synes bristen i fråga om kärlekslyrik hålla
på att åtminstone i någon mån afhjälpas. Jag
nämnde nyss en diktarinna, hvars poesi
i öfvervägande grad rör sig på nämnda
område, och bland de unga skalder,
hvil-kas dikter nu ligga framför mig, är det
en, Sigurd Agrell, som i sin senaste volym
helt och hållet spelar på dessä strängar.
En af dikterna heter »Romantik», och
Romantik kunde herr Agrell, om han
velat, ha nämnt hela sin samling. Det är ett
afgjort släkttycke emellan denna diktning
och alstren af den romantiska skola, som
under förra hälften af det gångna
århundradet florerade i vårt land och i Tyskland.
Det är i »Purpurhjärtat» godt om
mån-skensstämningar och azurhimlar, om
stjärn-själar och ädel stensglans, om ametister
och opäler, där finns också romantikens
benägenhet för ovanliga
ordsammanställningar, såsom — hos Agrell — ljusljuf,
lenmild, svarttyst, klarren, stridsfalkvingad
m. m. Jag tror att diktaren skulle vunnit
på att iakttaga mera återhållsamhet i fråga
om dylika ordbildningar; det synes mig
också till men för stämningen att man
stundom nödgas flera gånger läsa om
en vers för att fatta sammanhanget. Men
troligen är det icke skalden emot att verka
svåråtkomlig; där är — gentemot publiken
— något af noli-me-tangere i hela
diktsamlingens hållning, som, också det,
röjer likhet med romantikerna. — En
olikhet — det bör tilläggas — är emellertid
den att man hos Agrell möter afgjordt
mera reflektion än hänförelse.
På somliga ställen förefaller, såsom
an-tydt, versen något tung och ansträngd,
men å andra sidan finnas icke få dikter
af en utsökt och ädel klang. Så t. ex.
»Opalen», »Af hvita anemoner», »Nusläckes
lifvet». V »Sakta in i natten» är det
något som påminner om en af de mest
melodiska verskonstnärer som svenska
språket på senare tider ägt: K. Tavaststjerna,
en diktare som, synes det mig, aldrig i
Sverige blifvit så högt skattad som han
förtjänat.
För några år sedan kunde man få höra
svenska sångkompositörer motivera sitt val
af utländska texter med att de inhemska
dikterna blott sällan ägnade sig för
musikalisk behandling. I denna stund är
emellertid, synes det mig, en svensk kompositör
knappast ursäktad, om han företrädesvis
håller sig till främmande länders diktare.
Det finnes numera godt om äktlyriska och
sångbara dikter, och bland dem intaga
några af Agrells föreliggande poesier ett
framstående rum.
Artur Möllers lilla dikthäfte har till
undertitel: Elegi och epigram. Med
kännedom om författarens uddiga och kvicka
novellistik blir man benägen antaga att de
som innefattas under den senare rubriken
äro de bästa. Så är dock ej fallet. Det
tyckes som det företrädesvis vore ett annat
slags stämningar Artur Möller väljer till
att förläna dikten form. Några af dessa
»Minnen» såsom Cypress och Gamla visor
äro känsliga och vackra. Och i alla röjer
sig formtalang.
Sigurd Dahllöf är en debutant, hvars
dikter vittna om en stark naturkänsla och
ett fint öra för välklang. Vackra — om
också ej särskildt originella — äro t. ex.
dikterna Pingst, Sommarhymn, O, alla
stjärnor och Min käras hus. Det är i
öfvervägande grad naturstämningar han gifver
— oftast melodiska och målande. Dock
blir man något förvånad, när man i ett
landskap af nordisk färgton oförmodadt
stöter på en schakal, — icke en
allegorisk efter hvad det vill tyckas, utan en
som gör anspråk på att vara lifslefvande.
Men man anar ju snart att han blifvit
framlockad af en »fuktig silkesschal»,
som ropade efter rim. I en af dikterna
har han bekänt sin anslutning till den
åskådning af dödens problem, som
Heiden-stam på ett grandiost sätt uttalat i Jairi
dotter:
Jag blir stjärnan på bergen,
Jag blir vinden på hafvet.
Det är för öfrigt påfallande hvad unga
nutida författare äro angelägna om detta:
att låta förstå det de äro nog nymodiga
att — framför det individualitetens fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
