Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nödhjälp. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÖDHJÄLP
29
Det hade de dock icke lyckats
undvika. Fru Grimsson, som från sitt
fönster sett pojkarna knoga bort rundt
uthusen med sin börda, trodde inte sina
ögon. Hon öppnade rutan och ropade
häftigt ner till dem — de två herrarna
nere i våningen hörde det äfven: — Men
barn, hvad tar ni er till? Hvad är det
här för dumheter? Ha ni inte lektion?
Bernhard släppte bestört taget och
gapade mållös upp i luften. Men Alarik
tog mod till sig och ropade till svar:
— Nej, vi städar på expeditionen!
— Städa — ni? — Nej, — hur, —
hvar är kandidaten —?
— Han och pappa är därinne — och
nu är det färdigt. Rutan slogs klirrande
igen. Det var inte fritt, att ej den
oför-vägne och själfrådige rengöraren stod en
smula handfallen, också han. Men
kyrkoherden nickade kort, lugnande.
— Bry sig icke om det, kandidaten.
Det går snart öfver. — I hans tonfall kunde
röjas en antydan om, att för så
världsliga ting som hemmets vård mäktade ej
hans fru nära någon långvarig tanke. —
Då fru Grimsson hunnit nödtorftigt kläda
sig, och blek och sömnig kom ner till
frukost — hvilket sällan inträffade så
punktligt som den dagen — besvarades
hennes bistra frågor redan i förväg af
ett utrop från gossarna:
— Ah, mamma ska’ se, hur stiligt
där är nu I
— Och vi hade så roligt! — tillade
Bernhard strålande.
— Skrik inte så — läs nu till bords!
— afbröt kyrkoherden. Han hade sett
sin hustrus mörka, aldrig leende ögon
riktas strängt forskande mot kandidaten,
som slagit ned sina. — Så talades icke
mera om den saken, och fru Grimsson
gitte ej ens granska resultatet af den
stora städningen. Men Enberg kände,
att icke borde han räkna på någon tack
från hennes sida, hvarken för denna eller
andra hans åtgärder. Det hade han inte
heller hoppats.
Frampå högsommaren höllos oftast
lektionerna i en granberså, där fasta
bänkar stodo rundt ett gammalt mossigt
stenbord. I barrdoft och skugga
trotsade man där den hetaste middagsdvala,
och från en närbelägen insjö, som
glittrade mellan hagens trädgrupper, strök
stundom midt i stiltjen en svalkande fläkt,
minnande om badets belöning efter
mödorna. — Kyrkoherden hedrade någon
gång den lilla friluftsskolan med ett be-
O o
sök, och trots den förlägenhet hans
närvaro alltid oundgängligt påtvang sönerna,
väckte deras pigga lystrande och glada
uppmärksamhet gent emot läraren en
ofrivillig beundran hos fadern — dock
hemligt förbunden med ett slags
skamsen afund. Själf hade han endast
undervisat dem i botanik, men till föga
framsteg för dem, och än mindre nöje
för honom. Alarik saknade håg för
faderns älsklingsämne, och Bernhard var
ju ännu mycket för liten och outvecklad.
Det värsta var likväl, att dessa
misslyckade försök ökat barnens fruktan för
fadern och hans leda vid dem. Den
lärde mannens tvifvel på sina små
elevers begåfning fullkomligt förlamade den
tankekraft de hade. Och nu — under
Enbergs ledning tycktes de helt
förvandlade.
Så hände sig en dag vid lästimmans
slut, då kyrkoherden åhört en utmärkt
lyckad lektion i matematik — som eljest
också hörde till Alariks olycksämnen —
att kandidaten besvarade faderns
erkännande, korta tack med frågan:
— Har inte kyrkoherden lust att själf
förhöra dem i kursen? Lille Bernhard
spratt förfärad till och stirrade än på
fadern, än på läraren. Alarik hade sänkt
sin blick, hastigt blek i sitt smala, flick-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
